Svart is.

Det svarta havet

har frusit

och lämnat.

Svart is.

Kvar för oss att halka på

och falla.

In i varandra,

bort från varandra.

Svart is.

Som knakar när man gå på den

som spricker sakta,

ju närmare våren kommer.

Ju närmare vi kommer.

Och vi vet aldrig

när den brister.

Men jag vet

att det svarta havet

väntar där under.

Det är total jävla istid i huvudet nu. Har frusit in mig på samma ansikten, samma känslor, samma tankar. Jag ska försöka variera mig snart, jag lovar. Jag försöker, försöker rycka upp mig. Det går sådär. Nästa vecka, när tentaångesten släppt, när känslorna lugnat ner sig kanske. Lite i alla fall.

Jag har för övrigt bestämt mig för att inkludera bilder till texten. Slumpmässigt valda bilder som passar, eller inte passar texten. Som jag gör svart-vita för att de liksom ska passa in i det dystopiska färgschemat.