Tillfällighet.

Det kan inte vara
en tillfällighet.
Samma repiga
grammofonskiva.
Bli kär, falla handlöst och...
Krossas.
Det kan inte vara
en tillfällighet.

De mörka skuggor
som slukar mig
inifrån och ut.
Säger mig att det inte är
en jävla tillfällighet.
Jag drar dem till mig.
Fröknarna.
Ger dem makten
att krossa mig.
Och det gör de.
Inte för att de vill.
Inte för att de vill mig ont.
Inte för att de vill se mig lida.
Utan för att jag
gör mig förtjänt av det.
Igen.
Och igen.
Och ännu en gång.

Det är ingen tillfällighet.
För tillfälligheter
händer vid enstaka tillfällen.
Inte igen och igen.

Börjar få panik över det här. Har släppt någon för nära inpå livet. Hon ser mig. Ser igenom mig. Och jag är så rädd för att släppa henne när. Jag är en förstörd människa. Jag korrumperar det jag rör. Förstör och river ner. Och ömkar mig när det vänder. Jag måste stöta bort henne innan hon ser allt som är jag. Jag har för mycket bagage, för många blödande sår som inte vill läka. Fröken L. Fröken G. Fröken V. Sår som aldrig läker. Jag vill bara fly undan dem alla.

Jag vill bara inte göra någon illa. Och för en gångs skull, inkluderar det även mig själv.

Ett ständigt dechiffrerande.

Vägrar känna mer ömkan
över vad som kunde varit.
Ser de lysande dioderna
framför mig.
De blinkar i takt med vårt
långsamma farväl.

Vi var nog aldrig kompatibla.
Som Mac och PC.
Inget Bootcamp som kunde
överskrida våra olikheter.
Våra olika
programmeringar.

Vi är skrivna i kod,
du i siffror
och jag i text.
Jag är uppbyggd av ord
och kommunikation.
Du är ettor och nollor
och ett ständigt
dechiffrerande.

Jag älskade dig,
men jag behöver
Leopard
och du behöver
starta om.

Fröken G. Vi är så olika. Det blir mer och mer tydligt för varje dag. Egentligen vill jag inte skriva om henne. Jag vill skriva om nya Fröknar. För det finns några att skriva om. Framförallt en. Men jag är livrädd att om jag skriver om henne så har jag släppt henne för nära. Så jag nöjer mig med nördpoesi om en dömd kärlek. Tills vidare.

Bara så du vet.

Du lämnade aldrig ett hål
i mitt hjärta.
Du lämnade bara
en möjlighet,
en tomhet
att fylla med
positiva erfarenheter,
givande relationer
sådana som bygger upp.
Till skillnad från
det du gav mig.
Och jag ser mig inte längre
över axeln.
Bara så du vet.

Fröken G. Hon var fin. Är fin. En människa jag uppskattar, tycker om. Älskar. Älskade. Någonstans däremellan. Men hon bröt ner mig. Stampade ner den myrstack som var jag till marken. Och jag börjar mer och mer inse hur mycket skit jag fick ta från henne, skit som jag inte förtjänade. Eller rättare sagt, jag förtjänar relationer som bygger, inte raserar. Relationer som gör mig lycklig. Inte osäker i mig själv. Jag förtjänar bättre. Jag tror vi båda vet det.

Önskar att du skulle sluta spela på mina känslor.

Önskar du skulle sluta spela
på mina känslor.
Byta lyra.

Sluta vara i vägen.
För min process i att glömma
allt du gjort mot mig.

Sluta le mig upp i ansiktet.
Sluta vara lycklig när jag inte är med.
Sluta vara.

Och mitt i alltihopa
undrar jag vem det är
som egentligen låtsas?
(mest)

Fröken G. Vi har samma bekantskapskrets. Det är svårt att inte hamna på samma fester. Det är svårt att låtsas vara okej när man inte är det. Men jag tror det är minst lika svårt för henne. Vilket är skönt, på ett väldigt sadistiskt sätt.

Du är inte välkommen.

Begraver mig
under ett berg av tomhet
och allmän dekadens.
Försöker fylla ett tomrum.
Försöker fylla varje fylla
med mening.

Jag mår bra.
Trots dina försök.
Avsiktliga.
Oavsiktliga.
Det spelar liksom ingen roll längre.
Du är inte välkommen
i mitt huvud.

Du är inte välkommen.
Med dina
intentioner.
Illusioner.
Du byggde upp mig
när jag var som mest
isärplockad.

Och som ett litet barn.
Kunde du inte låta bli
att riva tornet,
när det var som högst.

Fröken G. Det är över nu. Hon har brutit ned mig under sex månaders tid. Medvetet. Omedvetet. Jag vet inte. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Ett stormigt förhållande är över. Vems fel det är bryr jag mig inte om heller. Jag vet bara att jag kan andas igen. Jag tittar mig inte längre över axeln.

Hon gjorde mig illa. Det är allt jag vet. Inte lika illa som Fröken L. Vilket är tur, jag vet inte om jag skulle överleva ett sådant avslut igen. Hon gjorde mig illa. Hon slutade lita på mig. Livet går vidare.

Välkommen tillbaka till verkligheten.

Eller något i den stilen. Fröken G och jag är historia. Ett stormigt förhållande, som i slutändan byggde på endast kompromisser. Jag vet inte riktigt var jag står nu. Hon vet dessutom om denna bloggen (inget som jag avslöjade själv dock).

Tänkte börja skriva igen. Tänkte börja finnas till igen. Andas ut och inte gå på tå. Tänkte finnas till ett tag. Ta reda på vad livet bjuder på. Igen.

Nystart, eller något annat fånigt i den stilen alltså. På återseende.