Klockan lämnade jag i ett dåtida liv.

Klär upp mig

i nystruken skjorta

och putsade, vita lögner.

För att få dagarna att gå.

Klockan lämnade jag

i ett dåtida liv.

Ett vårdat yttre

för ett smutsigt inre.

Handlar mig vacker

för att dölja

allt som är jag.

Spacklar fasaden.

Jag kysser aldrig någon

på första dejten.

Jag knullar dig,

fysisk och mentalt.

Eller pussar dig godnatt

på kinden.

Alla vägar ut

ur rondellen

är fulla av snö.

Snöröjningen kommer.

Jag hoppas bara

den inte anländer.

För sent.

Åter igen. Jag försöker variera mig, men det är svårt. Jag skriver det jag ältar, tänker på, det som känns. Jag skriver de ord som kommer. Allt annat vore att ljuga. Jag skrev den i alla fall inte med Fröken L i åtanke. Små framsteg är också framsteg.

Gillar kanske fösta stycket bäst, tätt följt av det andra. Jag är fåfäng, det är jag den första att erkänna. Sedan om det beror på att jag vill dölja ett smutsigt inre, det vet jag inte, men tanken slår mig ibland. Att jag spacklar fasaden. Jag är speciellt förtjust i "För att få dagarna att gå. Klockan lämnade jag i ett dåtida liv". Försökte väl förmedla den känslan av att jag har mina rutiner och metoder för att få tiden att gå, även om kanske klockan står still. Jag kan nog inte beskriva det bättre än så. Tid är inte alltid relevant till vad klockan säger.

Det tredje stycket är väldigt sant, på ett sätt. Jag har liksom inget mellanläge mellan godnattpuss och totalt övertagande. Jag saknar ett känslomässigt spektra. Mycket är svart och vitt och några få enstaka gråskalor. I alla fall när det kommer till attraktion.

Sista stycket är ganska simpelt. Rondeller är cirklar. Cirkulerar samma tankar i samma banor. Lämnar aldrig mönstret, kommer aldrig vidare. Men det ska gå. Någon gång ska jag lära mig.