Inte ens flyktigt.

Jag hälsade på.

Din stad.

Den välkomnade mig.

Med slask.

Kall vind.

Men inte det mörker

jag trodde skulle sluka mig.

Den välkomnade mig.

Med ett par

främmande läppar

och en främmande kropp.

Du var inte där.

Inte ens flyktigt.

Fröken L. Du har börjat släppa ditt grepp om mig. Du upplöser dig. Sakta. Jag saknar dig knappt. Slut på tårar. Slut på ångest. Tack.

Klockan lämnade jag i ett dåtida liv.

Klär upp mig

i nystruken skjorta

och putsade, vita lögner.

För att få dagarna att gå.

Klockan lämnade jag

i ett dåtida liv.

Ett vårdat yttre

för ett smutsigt inre.

Handlar mig vacker

för att dölja

allt som är jag.

Spacklar fasaden.

Jag kysser aldrig någon

på första dejten.

Jag knullar dig,

fysisk och mentalt.

Eller pussar dig godnatt

på kinden.

Alla vägar ut

ur rondellen

är fulla av snö.

Snöröjningen kommer.

Jag hoppas bara

den inte anländer.

För sent.

Åter igen. Jag försöker variera mig, men det är svårt. Jag skriver det jag ältar, tänker på, det som känns. Jag skriver de ord som kommer. Allt annat vore att ljuga. Jag skrev den i alla fall inte med Fröken L i åtanke. Små framsteg är också framsteg.

Gillar kanske fösta stycket bäst, tätt följt av det andra. Jag är fåfäng, det är jag den första att erkänna. Sedan om det beror på att jag vill dölja ett smutsigt inre, det vet jag inte, men tanken slår mig ibland. Att jag spacklar fasaden. Jag är speciellt förtjust i "För att få dagarna att gå. Klockan lämnade jag i ett dåtida liv". Försökte väl förmedla den känslan av att jag har mina rutiner och metoder för att få tiden att gå, även om kanske klockan står still. Jag kan nog inte beskriva det bättre än så. Tid är inte alltid relevant till vad klockan säger.

Det tredje stycket är väldigt sant, på ett sätt. Jag har liksom inget mellanläge mellan godnattpuss och totalt övertagande. Jag saknar ett känslomässigt spektra. Mycket är svart och vitt och några få enstaka gråskalor. I alla fall när det kommer till attraktion.

Sista stycket är ganska simpelt. Rondeller är cirklar. Cirkulerar samma tankar i samma banor. Lämnar aldrig mönstret, kommer aldrig vidare. Men det ska gå. Någon gång ska jag lära mig.

Mall.

Ska forma om mitt liv

efter någon annans.

Mall.

Ska forma om mina känslor

efter samhällets.

Mall.

Ska stöpa om min kropp

efter attraktionens.

Mall.

Ska byta riktning

efter mina egna.

Mål.

Ganska platt i mitt eget tycke. Men jag har lärt mig att inte anta att andra kommer tycka att de dikter jag själv anser vara dåliga, är dåliga. Det brukar snarare vara tvärt om.

Så ser mitt liv ut. Faktiskt. Jag har tappat bort mig själv, i mina egna och andras krav och åsikter. Jag vet inte hur jag ska göra. För många val, på gott och ont. För många vägval och jag är rädd för vad som händer om jag väljer fel. Jag brukar inte låta andra påverka mig, jag brukar inte oroa mig för konsekvenser. Men något har förändrats de senaste månaderna. Visionären har försvunnit. Inte helt, men han har gömt sig.

Ord: 2010-02-22.

Jag skjuter mig själv i foten. Ska aldrig blicka framåt upp igen, för jag faller bara ner. Stapplar fram mot ingenting. Rör mig långsamt. Tiden rör sig långsamt. Och fruktansvärt snabbt. Alla beslut jag fattar blir till laviner. Snön sköljer över mig. Lägger mig ner för att dö.

Eskapism.

Dröjer mig kvar

i dagdrömmar

om ditt hår

allt oftare.

Klipper banden

till mig själv

och framförallt

mitt medvetande.

Försöker leva

drömmen och

verkligheten.

Parallellt.

Jag har blivit

alldeles för gammal

för att vara

ung och dum.

Eskapism.

Är bara ännu en

synonym för

mitt långsamma självmord.

Behövde skriva på något nytt sätt. Gillar det personligen. Försökte vara lite flummigare, vet inte om det märks. Inte för att vara svår och missförstådd utan för att jag har svårt att förklara irrationalitet, med någon slags rationalitet. Jag kan inte beskriva den röra i mitt huvud utan att vara flytande och otydlig.

Fast egentligen är det en av mina mer enkla dikter. Ingen symbolik att förklara, exempelvis. Men sammanhanget kanske är svårare. Jag borde verkligen skärpa till mig. Skriva om något nytt. Jag är för ung för att vara så bitter, för gammal för att skriva töntiga dikter. Skjut mig.

Ur arkivet: Känslorna kolliderar i min morgonyoghurt.

Känslorna kolliderar i min morgonyoghurt.
Vet inte om jag ska lyssna på Havre Fras-kuddar eller Eldorado-sylt.
Sväljer alltihopa utan att tugga som för att slippa.

Men känslorna väller upp igen i stötar när jag hukar över toalettstolen
Och med snorig näsa och rinniga ögon spelas allt upp igen
Men nu simmar känslorna runt i klosetten istället

2009-03-19. Jag har inte haft någon inspiration på de senaste dagarna och har haft sjukt mycket att göra och tänka på. Detta är en gammal text som jag skrev i våras när jag försökte komma över Fröken V:s och mitt märkliga förhållande. Som inte var ett förhållande. Men ändå. Typ. Samtidigt som jag träffade andra. Och hatade mig själv.

Det är ännu en "jag blir inte klok på mina känslor"-dikt. Allt är bara rörigt och varje impuls säger åt mig att göra något nytt, något gammalt, något blått. Allt bara kolliderar och blir till en röra i halsen, magen och man önskar man kunde spy upp det och spola ner det. Men det kan man inte.

Ur arkivet: Man lagar inte förstörda hjärtan med silvertejp.

Jag tror att det blev fel från början.
Jag var inte menad att bli till,
en defekt födde en annan defekt – eller ett litet misstag födde ett större misslyckande.
Man defibrillerar inte sådana som jag.
Man räddar inte det som redan dött - eller kanske aldrig levt, på riktigt.
Så sluta le och göra mig varm inombords.
Du kan inte fixa det trasiga och söndriga
som finns inuti mig.
Du kan inte smeka bort skarvarna
Där bitarna inte riktigt passar ihop – som de borde, eller kanske skulle gjort på någon annan.
Som inte är jag.
Lägg inte ett tusenbitarspussel om du vet
redan från början att mittenbitarna saknas.
Jag tror att allt blev fel från början.

Man lagar inte förstörda hjärtan med silvertejp.

2009-09-25. Jag har en tendens att hata mig själv typ hela tiden. Och ibland måste jag skriva om det. Om jag är så trasig som jag försöker få det att framstå vet jag inte själv. Kanske är det värre än jag tror, kanske är jag bara gnällig. Det är fånigt, men ibland, när jag stänger in mig i mig själv, hatar jag det faktum att jag vet om att jag är ett misstag. Oplanerad. "Ett litet misstag födde ett större misslyckande", så att säga.

Dikten skrevs, så som så mycket annat, under mitt förhållande med Fröken L. Det är hon som är "du" i texten. Men egentligen skulle det kunna vara vem som helst. Vem som helst som ser något i mig, vad som helst, för jag kan aldrig se det själv. En vän sa till mig "Kan man inte laga det med silvertejp är det trasigt". Det stämmer nog ganska bra.

Rundar av.

Rundar av kvällarna

med känslohybris

och tomma glas.

Rundar av känslorna

med förnekelse

och tomma glas.

Rundar av tillvaron

med lögner

och blekmedel.

Har haft en konstig vecka. Med risk för att upprepa mig så har det varit rörigt på känslofronten. Blandar förälskelse med platonisk kärlek. Slängs fram och tillbaka mellan olika känslor från dag till dag. Jag är inte trevlig att vara runt just nu och i all min ansträngning att inte såra, beter jag mig som ett svin. Tror jag.

Ordet blekmedel vet jag inte riktigt hur jag ska förklara. Hur man vill, på kemisk väg helst, fräta bort minnen, känslor. För att få bort, skrubba bort fläckarna. Eller för att få klarhet i allt bara. Jag skulle må bra av lite klarhet. Klarhet och kramar.

Minnena.

Minnena är det som håller dig kvar.

(skratt, kyssar, leenden, diskussioner, tystnad)

De har etsats sig fast på min näthinna.

Minnena är mitt berusningsmedel,

håller mig sådär lagom beroende.

Minnena är det som håller dig på avstånd.

(tårar, ensamhet, osynlig, oviktig, tystnad)

De har etsats sig fast på min näthinna.

Minnena är mitt berusningsmedel,

och min ständiga bakfylla.

Fröken L. Men som vanligt när jag skriver så är det så rörigt i mitt lilla huvud så det är svårt att centrera en text till en person eller en händelse. Det handlar om Fröken L, ja (och jag har varit på väg att skriva denna dikt så många gånger), men det handlar också om Fröken V. Och Fröken S. Det är så svårt att förklara ibland.

Jag ska vara ärlig, denna är väldigt inspirerad av en artist som heter Alex Day (alexdaymusic.com, där kan du lyssna på alla hans låtar, gratis) och hans sång "No Sacrifice", med följande textrad:

Memories are remedies to stop me wanting you too much.

Memory's my ecstacy to keep me craving you enough.

Jag blir ofta inspirerad av en speciell rad som tilltalar mig och måste skriva något inspirerat av det. Mina rader applicerar dock på mitt liv. Och förhoppningsvis har de sitt eget värde också.

Jag insåg att jag upprepade mig väldigt mycket, men jag gillar det. Jag gillar upprepningar, de förstärker i många fall. De kan också förmedla så olika saker, som t.ex. ordet tystnad står för den där underbara tystnaden som uppstår när man ligger i en säng och bara tycker om varandra, utan att några ord behöver sägas. Det andra tystnad står för den tystnaden när man inte längre har något att säga till varandra.

Med Minnena är det som håller dig kvar. / Minnena är det som håller dig på avstånd ville jag beskriva den känslan som man får när man är så beroende av en person och vill ha tillbaka den, men man vet att det skulle skada en ännu mer. Känslorna och förnuftet slåss mot varandra. Man vet hela tiden vem som har rätt, men det är så svårt att vara klok.

Treraderspoesi: Undergången.

"Jag kommer förstöra dig"

Hon kysser min hals.

Ler undergången i ansiktet.

Det är precis vad som kommer hända. Och jag tror inte jag har kvar makten att hindra dig. Förlåt mig, men jag faller in i dig, med allt vad det innebär. Du kommer suga in all ångest genom mina läppar och gå under av tyngden. Förlåt.

Jag vill hitta hem, borta.

Jag ska fly undan denna stad

som kväver mig med sina andetag.

Sina siluetter, skuggor.

Jag ska fly, bort.

Återuppfinna mig själv.

Skära bort det som varit.

Med tidens skalpell.

Alla minnen, mina särdrag.

Börja om på en ny tavla.

Måla med nya färger

över allt det svarta

som Stockholmsnätter gett mig.

Nya mönster och nya geometriska figurer.

Återskapa onda cirklar.

Jag vill hitta hem, borta.

Har tankar om att lämna Stockholm. Fly landet. Fly alla minnen och bara börja om. Stå på mina egna taniga ben, helt själv. Det vore skönt. Men jag är rädd för vad som händer när ångesten kommer krypande och jag är ensam i en ny stad. Jag är rädd för allt som kan gå fel. Jag vill, vill, vill. Men kommer jag våga?

Jag älskar Stockholm, egentligen. Men staden kväver mig. Det är något jag inte tål med den. En slags astmaliknande reaktion mot staden i sig. Vill bara börja om. Gärna snart.

Svart is.

Det svarta havet

har frusit

och lämnat.

Svart is.

Kvar för oss att halka på

och falla.

In i varandra,

bort från varandra.

Svart is.

Som knakar när man gå på den

som spricker sakta,

ju närmare våren kommer.

Ju närmare vi kommer.

Och vi vet aldrig

när den brister.

Men jag vet

att det svarta havet

väntar där under.

Det är total jävla istid i huvudet nu. Har frusit in mig på samma ansikten, samma känslor, samma tankar. Jag ska försöka variera mig snart, jag lovar. Jag försöker, försöker rycka upp mig. Det går sådär. Nästa vecka, när tentaångesten släppt, när känslorna lugnat ner sig kanske. Lite i alla fall.

Jag har för övrigt bestämt mig för att inkludera bilder till texten. Slumpmässigt valda bilder som passar, eller inte passar texten. Som jag gör svart-vita för att de liksom ska passa in i det dystopiska färgschemat.

Jag vet ingenting längre.

Jag vet ingenting längre.

Du är för snäll för ditt eget bästa.

Jag tror sitter fast i ett kaninhål

och drömmer om det gröna gräset.

Och ser inte handen som vill hjälpa mig.

Upp.

Igen.

Jag vet ingenting längre.

Du är dum nog att lita på mig.

Vi kanske bara borde blunda bort,

alla känslor, minnen, tankar.

Ska formatera om hjärnan innan jag faller.

Ner.

Igen.

Jag vet verkligen ingenting längre. Får ingen rätsida på mitt känsloliv, överhuvudtaget. Det är ett korthus och varje ny insikt är en vindpust. Jag vill ha det jag inte kan få, jag vill ha det jag vet jag borde hålla mig undan ifrån, jag stöter bort det som vore bra för mig. Vill ha er alla, vill inte ha någon av er.

Vill skydda det fina i henne från det mörka, äckliga i mig. Vill inte att hon ska se allt. Jag vet att jag skulle förstöra henne om jag släpper henne för nära. Idag, imorgon, nästa vecka. Det kommer hända. Jag vill inte lägga mina bördor på hennes axlar. De bär redan alldeles för tungt för någon så ung. Eller för tungt för någon överhuvudtaget.

Villintesåravillintekännavillintefinnastilljustnu.

Jag är den jag är.

Förstör allt vackert nära mig.

Kan aldrig bygga upp.

Någonsin.

(Jag är den jag är.)

Du är relativt hel.

Se dig inte om.

Och gå härifrån.

Jag kommer att förstöra detta också. Jag kände det på mig och jag känner det på mig nu. Varför drar jag mig aldrig ur, innan allt går åt helvete? Jag försökte blunda bort alla känslor och händelser. Och nu står jag där igen. Med ett huvud fullt av känslor som rusar fram och tillbaka. Fröken L, Fröken V, Fröken S. Förlåt mig. Alla ni. Och alla ni andra. Förlåt mig. Jag önskar jag kunde vara något annat, någon annan. Inte denna spillra av en människa utan en aning om vad han ska göra med sig själv.

Jag vill slå hål på molnen och låta regnet skölja över mig.

Blodspår.

Sjunker

så långt ner

i min egen självömkan,

i-landsproblem,

själsliga skrapsår.

Blodspår på väggen.

Du gömde din smärta.

Förblindad av min egen svärta.

Ser inte ditt krossade hjärta.

Blind.

För allt annat.

Än mig själv.

Plåstrar om mina ynkliga skrapsår,

medan du förblöder.

Blodspår på vägen.

Är så oerhört rädd för att jag ska förblinda mig själv i mitt egen självömkan. Jag vill inte vara detta ynkliga skal. Jag vill vara en fast klippa, för dig, er, som kanske behöver eller kommer behöva mig. Jag vill vara den personen. Jag försöker verkligen, men det är så svårt att se bortom sig själv.

Det var egentligen inte meningen att rimma i mitten. Jag gillar inte att rimma i dikter. Det blir fint ibland, men ofta leder det (i alla fall för min del) till nödrim och att dikten inte blir så som den skulle blivit om jag inte låste mig vid vissa ord. Jag är väldigt noga med ordval, så jag vill inte kompromissa med det. Men jag gillade att det blev lite rim. Och det är tre ord som jag gillar. Smärta/hjärta/svärta går ganska bra, hand i hand, dessutom.

För den som tittar noga är första och tredje stycket väldigt lika i uppbyggnaden. Jag tycker om upprepningar. Och nej, det är ingen miss, det ska stå väggen/vägen. Väggen syftar till min lägenhet. Eller bara den där känslan av hur man stänger in sig när man mår dåligt. Väggen är liksom de väggar som sakta kommer närmare och närmare och kväver mig. Vägen är livets väg. Den väg vi alla går, vare sig vi vill eller inte.

Jag ska aldrig ge upp.

Sväljer vintern i mina andetag.

Och låter snön dölja mina tårar

när jag passerar alla gathörn

som skulle varit våra.

Låter natten sluka mig.

Den vitgrå massan maskera mig.

Jag tvättar bort

dig från mig,

oss från staden.

Promenerar bort tyngden på mina axlar.

Jag ska aldrig ge upp.

Jag vet inte riktigt. Mest ord egentligen. En slags mash-up mellan "Jag är så jävla stark utan dig", "Jag behöver dig" och "Ångesten gapar efter mig men jag kämpar vidare". Är inne i en jävligt märklig fas just nu. Får ingen rätsida på några känslor. Så fort jag tror jag släppt Fröken L hugger hon till, i en sång, en bild, ett ord. Och så fort jag resignerat inför att jag inte är över henne, låser jag mig inför att träffa andra, jag skulle kunna bli intresserad av.

Jag gillar snö. Och vinter. De är dessutom fina att ha i dikter. Det gillas.

Jag tror att jag är döende.

Jag tror att jag är döende.

Kalla mig melodramatisk,

om du vill.

Jag ser bara inget slut på detta

just nu.

Jag är så orkeslös,

viljelös,

anspråkslös.

Det gör ont att se mig själv i spegeln.

(Hur kan jag begära att någon ska älska mig

om inte ens kan låtsas om att jag bryr mig,

om mig själv?)

Jag tror att jag är döende.

Av en sjukdom,

ett nervgift,

som sakta sprider sig

från min hjärna,

till mitt hjärta,

till min rygg.

Invalidiserar allt som är jag.

Det gör ont att se detta skal i spegeln.

(Ser du vad jag ser?)

Jag tror jag är döende.

Och jag önskar

att du kunde se det.

Dålig dag. För mycket tid att tänka, för lite tid att göra saker jag vill göra. Det vore bra att få en förändring snart. Det kryper i kroppen. Jag behöver en ny umgängeskrets, en ny lägenhet, en ny utbildning, en ny stad, en ny gnista, ett nytt liv. Känns som jag kvävs långsamt för tillfället. Vil inte, vill inte, vill inte.

Jag tror att jag måste ta tag i mitt liv snart. Innan jag stjäl en bil och kör utför ett stup. Jag har ju inte ens körkort.

Treraderspoesi: Dansade bort sansen.

Dansade bort sansen.

Drack bort förnuftet.

Behöll ångesten.

Alkoholen hjälper inte i längden. Jag måste hitta en bättre lösning. Vill skrubba bort minnena från min hjärna. Tvätta bort alla rester med syra. Jag vill inte vara längre.