Som syra.

Vi är för lika
och för olika.
Och du säger att du ser mig
(och ser igenom mig).
Men du vet inte att
det ligger skärvor på mitt golv.
Och att jag är som syra.
Och allt vackert dör (för mina händer).
Och dina ord är inget mer än tomma löften
om en tid som aldrig kommer finnas (och aldrig funnits).
Så sluta försöka rädda.
Vad som aldrig kan,
borde
eller vill räddas
(det är för sent).

Ibland är ord bara ord. Och ibland kan inte ens jag förklara dem. Det bara känns så. Att jag vill hålla alla som intresserar sig för mig på håll för de inte vet, inte ser vad som är jag. För jag är rutten, intill kärnan, jag är rutten. Korrumperad och förstörd. Och jag vill inte bli lagad av någon jag tycker om för jag förstör bara människor jag tycker om. Jag är rädd. Och har alltid varit det.

Svindel.

Klättrar på den där stegen
byggd av kärlek
och fördärv.

Vi skrattar tillsammans
och jag älskar
varje sekund av det.

Men jag är rädd
för längtan att vilja
gråta tillsammans.

Klättrar på den där stegen
men ser aldrig ner
för jag får så lätt svindel.

Flickan. Vi är fina tillsammans. Och ju mer jag ser bakåt desto mer ser jag styrkan i att ha en relation utan att sätta begränsningar för sig själva. Sådana begränsningar som uttalade relationstyper ger. Jag är egentligen inte lika rädd för att släppa henne nära som jag är för relationer där saker och ting måste heta en viss sak för att vara på riktigt. Det är svårt att förklara, men relationsanarkismen ligger mer och mer varmt om hjärtat.

Jag ser tillbaka, för att kunna blicka desto längre framåt.