Svindel.

Klättrar på den där stegen
byggd av kärlek
och fördärv.

Vi skrattar tillsammans
och jag älskar
varje sekund av det.

Men jag är rädd
för längtan att vilja
gråta tillsammans.

Klättrar på den där stegen
men ser aldrig ner
för jag får så lätt svindel.

Flickan. Vi är fina tillsammans. Och ju mer jag ser bakåt desto mer ser jag styrkan i att ha en relation utan att sätta begränsningar för sig själva. Sådana begränsningar som uttalade relationstyper ger. Jag är egentligen inte lika rädd för att släppa henne nära som jag är för relationer där saker och ting måste heta en viss sak för att vara på riktigt. Det är svårt att förklara, men relationsanarkismen ligger mer och mer varmt om hjärtat.

Jag ser tillbaka, för att kunna blicka desto längre framåt.