Jag kommer aldrig bli någon prins.

Varenda överanalyserande cell
i min kropp säger ifrån.
För det här något de inte kan förstå.
Jag tror ju inte på det där med sagor.
Lyckliga för evigt.
Jag kommer aldrig bli någon prins.
Överhuvudtaget.
Men just nu,
tror jag vi dansar i samma takt.
Och det min vän.

Är allt.

Ibland är det bara skönt att sätta ord på allt. Flickan och jag. Hon kommer till min stad typ snart. Jag är lite småpirrig och allmänt nöjd med tillvaron. Hon gör mig glad och jag gör henne glad. Resten av tiden går åt att tvinga mig själv att inte analysera tillvaron mer än så. Men det viktigaste är att jag är lycklig. Just nu är det, det viktigaste som finns. Det har tagit mig många år att inse att det är kanske det viktigaste som finns.

Jag gillar för övrigt metaforen att dansa. Jag kan inte sätta ord på vad jag exakt menar med det, men jag tror det framgår. Dansa i samma takt betyder väl, i detta fall, att bara vara på samma våglängd. Ett tag i alla fall.

För övrigt. Jag har lyssnat väldigt mycket på Makthaverskan (http://www.myspace.com/makthaverskan) på sistone. Insåg efter att jag skrivit denna text att den påminner lite om deras låt Enough, med refrängen:

And maybe I won't feel this way in ten years
but all I know.
Is that I want to hold you in my arms tonight.