Andetag.

Du är ett orosmoln.
Du stör min vår.
Med dina hot om skurar
och tjock tjock dimma.
(du andas mörker över mina maskrosor)

Egentligen är jag inte så trött på dig.
Inte lika trött som på den
du gjorde mig till.
Men jag har brutit mig loss.
(och med andan i halsen springer jag tills luften tar slut)

Du lockar till samtal
och jag svarar med andfåddhet.
För jag vet att dina läppar smakar
vinterslask, cigarretter och svek.
(och mina andetag blåser iväg dig som ett maskrosfrö)

Fröken G. Jag har släppt henne nu. Helt känns det som. Och kanske är det just därför som jag skriver om henne. Jag vet inte.

Den röda tråden här är andetagen. Som äter upp/befriar. Jag vet inte riktigt. Det kändes som en passande metafor. Det och vår/vinter. För vår relation föll under vintern. Så det känns naturligt att hon får stå för den årstiden. Och mina kommande äventyr får stå för våren. Det känns naturligt att hon får stå för det hårda, kalla och stormiga. Men jag är väl ganska jävig i frågan.

Känns som om min stil har fallerat lite på senaste tiden. Jag måste tillbaka till söta och idiotiska och svåra metaforer. Och mindre bitterhet kanske. Mer spets. Mer kärlek. Jag börjar få plats för kärlek igen. Jag har saknat det.