Jag kommer aldrig bli någon prins.

Varenda överanalyserande cell
i min kropp säger ifrån.
För det här något de inte kan förstå.
Jag tror ju inte på det där med sagor.
Lyckliga för evigt.
Jag kommer aldrig bli någon prins.
Överhuvudtaget.
Men just nu,
tror jag vi dansar i samma takt.
Och det min vän.

Är allt.

Ibland är det bara skönt att sätta ord på allt. Flickan och jag. Hon kommer till min stad typ snart. Jag är lite småpirrig och allmänt nöjd med tillvaron. Hon gör mig glad och jag gör henne glad. Resten av tiden går åt att tvinga mig själv att inte analysera tillvaron mer än så. Men det viktigaste är att jag är lycklig. Just nu är det, det viktigaste som finns. Det har tagit mig många år att inse att det är kanske det viktigaste som finns.

Jag gillar för övrigt metaforen att dansa. Jag kan inte sätta ord på vad jag exakt menar med det, men jag tror det framgår. Dansa i samma takt betyder väl, i detta fall, att bara vara på samma våglängd. Ett tag i alla fall.

För övrigt. Jag har lyssnat väldigt mycket på Makthaverskan (http://www.myspace.com/makthaverskan) på sistone. Insåg efter att jag skrivit denna text att den påminner lite om deras låt Enough, med refrängen:

And maybe I won't feel this way in ten years
but all I know.
Is that I want to hold you in my arms tonight.

Andetag.

Du är ett orosmoln.
Du stör min vår.
Med dina hot om skurar
och tjock tjock dimma.
(du andas mörker över mina maskrosor)

Egentligen är jag inte så trött på dig.
Inte lika trött som på den
du gjorde mig till.
Men jag har brutit mig loss.
(och med andan i halsen springer jag tills luften tar slut)

Du lockar till samtal
och jag svarar med andfåddhet.
För jag vet att dina läppar smakar
vinterslask, cigarretter och svek.
(och mina andetag blåser iväg dig som ett maskrosfrö)

Fröken G. Jag har släppt henne nu. Helt känns det som. Och kanske är det just därför som jag skriver om henne. Jag vet inte.

Den röda tråden här är andetagen. Som äter upp/befriar. Jag vet inte riktigt. Det kändes som en passande metafor. Det och vår/vinter. För vår relation föll under vintern. Så det känns naturligt att hon får stå för den årstiden. Och mina kommande äventyr får stå för våren. Det känns naturligt att hon får stå för det hårda, kalla och stormiga. Men jag är väl ganska jävig i frågan.

Känns som om min stil har fallerat lite på senaste tiden. Jag måste tillbaka till söta och idiotiska och svåra metaforer. Och mindre bitterhet kanske. Mer spets. Mer kärlek. Jag börjar få plats för kärlek igen. Jag har saknat det.

Allt jag har.

Alltså.
Såhär är det.
Det är inte jag
som får dig
att tappa dina ord.
Det är tvärt om.
Och missförstå mig rätt.
Jag döljer det väl,
för jag vet hur man ljuger
och spelar teater.
Livskunskaper om man så vill.
Men du får mig
att tappa mina ord.
Och de är egentligen,
i grund och botten.

Allt jag har.

Den enda grund
jag har att stå på.
Det enda som aldrig
sviker mig.
Men nu är de borta.
Typ som när atleters kroppar
bara slutar fungera.
Och jag vet verkligen inte
vad det betyder.
Eller var jag står nu.
Men jag vet att du
är den spänning i vardagen.
Jag behöver just nu.
(så Triss kan gå och ta sig).

Har, som jag nämnt tidigare, träffat en ny Fröken. Fast hon är inte en Fröken. Hon är en Flicka. En förvirrande bekantskap. Som vanligt. Men hon är fin, hon gör mig glad. Och det är allt som spelar någon roll just nu. Och jag försöker tvinga varenda överanalyserande nerv i kroppen att låta det vara så. I alla fall just nu. Resten reder sig med tiden. Annars skulle jag snöa in mig på idéer om att det är för tidigt efter uppbrottet med Fröken G. Eller att långdistans, som bevisats tidigare, är en dålig idé, åtminstone för mig. Eller att jag inte vill ha henne, utan bara suga närheten ur henne.

Så jag försöker stilla mina tankar. Stilla dem och nöja mig med spänningen i vardagen. Och bara låta mig själv vara glad. Det är lättare sagt än gjort.