Ärr, hud, minnen.

Jag räknar ärren

som ni lämnat,

stygnen från alla

gapande sår.

Dansar med fingrarna

över min nakna hud

och trycker till

på att ställen som aldrig läkt.

Ni bleknar för varje dag,

men kommer aldrig lämna mig.

Helt.

Jag har så många ärr vid det här laget. Men antagligen inte mer än någon annan. Jag ska inte säg att det är så jävla synd om mig. Jag sjunker bara ner ibland. I samma hål. Och då skriver jag sådant här svammel. Hoppas ni står ut med det. Jag har också en tendens att självmant trycka på alla ömma punkter för att liksom göra mig själv lite extra illa.

Sentimentaliteten slår till. Alla kärlekar. Alla som betytt något. Ni finns omnämnda. Ni som gjorde ont, ni som jag sårade. Alla ni som jag önskat att jag aldrig träffar. Er som jag önskat att jag aldrig kysst. Ni som jag önskat att jag aldrig sårat. Förlåt, tack och dra åt helvete.

Treraderspoesi: Scenarion och händelser.

Skriver nya ord varje dag,

om nya scenarion och händelser.

Men rör mig inte ett steg framåt.

Fröken L. Igen. Varje gång man tror att man nått över klippans kant så faller man ner för hela backen igen. Jag är så trött på att falla. Snart, snart så når jag över kanten. Jag lovar. Jag kommer närmare för varje gång. Snart är jag framme.

Ord: 2010-01-29.

Jag tror att jag är förälskad i en imaginär bild av mig själv. Jag tror att det är den största anledningen till mitt förfall. Nu vet jag att jag mår så mycket bättre utan henne, utan någon av dem. Och min största hemlighet är och förblir att jag önskar mig ett annat liv.

Hjärta av glas.

Jag tror att världen ser ner på mig.

Jag står på jordens scen och alla andra

har balkongplats.

De skrattar sig igenom

den grekiska tragedin

jag porträtterar.

Eller så gråter jag mig

igenom livets komedi.

Hänger ut min smärta offentligt

bakom en mask.

Förseglar verkligheten i en vas.

Bevarar realismen i mitt hjärta av glas.

Kanske lite mer surrealistiskt än det jag brukar skriva. Så fullt med symbolik så jag inte riktigt vet var jag ska börja. Den är ganska mångbottnad.

Fick en känsla av hur alla såg ner på mig. Bokstavligen och bildligt. Känner att jag är inte alltid jag, utan den rollen jag spelar är mer jag än jag. Det är svårt att beskriva. Känslan av att man inte känner sig själv längre kanske. Jag vet inte längre mina egna gränser, mina underliggande motiv till mina handlingar, min bristande moral. Det är som att någon annan styr mig. Jag sitter i baksätet och tror mig känna föraren men han är ganska oförutsägbar, har det visat sig.

Tragedin/komedin kan ha någonting med min teatraliska ådra. Inte bara för att jag svänger mig med stora och liknelser utan också för att jag älskar teater. Spela. Titta på. Engagera mig i. Det är också för att mitt liv är ganska tragikomiskt. Jag kan inte bestämma mig för vilken slags roll jag spelar. Det tycks ändras hela tiden. Och jag hänger inte med i svängarna.

Masken i dikten får väl utgöras av bland annat denna blogg. Jag lägger ut min smärta till alla att läsa. Förundras. Förlöjliga om de så vill. Men jag har en mask av anonymitet. Inget jag säger är kanske sant. Jag kanske bara skriver ord, för skrivandets skull. Kanske är jag inte en man i 20-årsåldern utan en medelålders kvinna med en glödande penna och för mycket fritid. Kanske bär jag en mask för att kunna vara mig själv.

"Förseglar verkligheten i en vas." och "Bevarar realismen i mitt hjärta av glas." är egentligen samma mening, men med lite olika ordval. Läs noga så kanske du uppfattar nyanskillnaden. Eller så finns den bara i mitt huvud.

Jag borde ge lektioner i hur man faller ner i samma hål igen och igen.

Kan inte säga något logiskt.

Något som hjälper,

förklarar.

Följer mina instinkter

till ruinens brant.

Igen.

Vill inte ha dina svar.

Dina påståenden,

förklaringar.

Balanserar på kanten.

Skalar bort sansen

från livets banan

Tittar framåt,

så som jag alltid gör,

för att slippa se stupet.

Se på mig

som om du menar det.

Du är vacker,

så gråt inga tårar över mig.

Krossa mig och gå vidare

så ses vi en annan dag.

En annan natt.

Jag borde ge lektioner

i hur man faller ner i samma hål

igen och igen.

Borde sluta sukta efter destruktiva relationer. Borde kanske satsa på relationer som inte imploderar i mitt bröst, i mina händer. Eller bara sluta komplicera de få bra relationer jag har. Som Fröken V t.ex. Och kanske Fröken E. Eller bara alla relationer.

Sex komplicerar en hel del. Eller det beror kanske helt på relationen. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv och de som omgiver mig. Borde ta tag i mitt känsloliv och göra en tankekarta över det, men vet inte om jag kommer komma fram till något vettigt.

Och framförallt vill jag inte. Vill inte få det på pränt att jag är fruktansvärt dum i huvudet. Och att Fröken L, Fröken V, Fröken T, Fröken K och några till är för nära mig fortfarande.

Ska sluta med relationer. Ska sluta med sex. Ska sluta skriva bittra dikter om min vardag. Jag ska också sluta ljuga.

Enkelriktat.

Vet inte om jag ska
skratta eller gråta
åt livets alla
slingriga vägar
och raka kurvor.Det är lite som en sitcom
utan skratten i bakgrunden
utan det förutsägbara slutet.

Ska nog sluta analysera
fundera, dissekera
alla möjligheter,
vägar.
Jag väljer ju ändå alltid fel
gör u-svängar
för att köra mot enkelriktat.

Det där med rim och reson är inte min grej helt enkelt. Fröken V. Härjar i mitt sinne. På ett märkligt sett. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av allt. Gör bort mig i varje steg. Varje steg leder mot tårar. Eller? Jag har ingen aning. Ska nog sluta tänka. Det skulle underlätta så mycket.

Förvirrande är det. Förvirrat.

Stuck on repeat: Frank Turner - A Decent Cup of Tea.

I see her in the nightclubs, I see her in the bars,
At rooftop after-parties, or crammed into friends' cars,
And we talk about the weather, and how she drowns her pain in drink,
And I nod and never ever dare to tell her what I think.

Frank Turner - A Decent Cup of Tea (frank-turner.com/).

Jag kände mig själv innan jag blev känd.

Du.
Jag kände mig själv
innan jag blev känd.
Du är inte så vacker
som jag tror att du är.

När du gråter
och tänker på läppar
som kysser dig i nacken
och ord och händer och blickar
och fantastiskt sex i timtal
har jag redan gått vidare.

Våra drömmar blev
översnöade (som min altan)
översvämmade (som mina kinder)
av det där som kallas
realitet,
eller verklighet för att vara
lite mer vardaglig,
lite mindre pretentiös.

Jag vill att du ska veta
att jag kände mig själv
innan jag blev känd.
Och att jag aldrig blir din
igen.
Du är inte så vacker
som jag trodde du var.

Inte skriven så specifikt som jag brukar. Inte riktat till en speciell person. Eller jo, alla speciella personer kanske. De som varit lite mer. De som fortfarande etsar sig fast, på något märkligt sätt. Dagar, månader, år senare. Jag saknar er, på något märkligt sätt, mer än jag vågar erkänna.

"Jag kände mig själv innan jag blev känd" är nog en sådan mening som inte många kommer förstå men som betyder extremt mycket för mig. Jag orkar inte riktigt gå in på hur många "lager" dem meningen har. För att förklara den skulle jag behöva göra en amatörmässig psykoanalys på mig själv, dela med mig av den och sedan skriva en mindre essä på ämnet. Vi släpper det.

Det är lite samma sak med "Du är inte så vacker som jag tror att du är/trodde att du var". Men den kan nog fler personer än jag relatera till. Den där känslan av hur man inser att en föredetta inte var så fantastisk som man tyckte då. Det har egentligen inte att göra så mycket med utseende. Eller kanske inte alls. Vacker är ett ord som rymmer så mycket mer än bara fysiska attribut.

Jag har en smärre hook-up på årstider, tycker de är fina att beskriva känslor och liknande med. Att altanen blev översnöad blir på så sätt inte bara en anekdot som kopplas till mitt verkliga liv, utan också en liknelse hur tyngd lagts på mig och inte borstats bort, i detta fall under vintern. Vidare lade jag in lite av min sarkastiska humor med "realitet, eller vardaglighet för att vara lite mer vardaglig, lite mindre pretentiös". Jag har nämligen en tendens att vara lite pretentiös i mina dikter, framförallt i mina ordval.

Många ord, känslor idag. En spännande dag där jag inte gjort någonting, men så fantastiskt mycket ändå. Spännande tider. På gott och ont.

Ord: 2010-01-14.

I ain't gonna take it no more.

Vaknade och trodde jag var Jesus. Harry Potter. En zombie. En sångare. En kvinna. En apa.

This is the new world. The new music industry. The new me, the new you. The new us. This is how it ends. This is where we say "Cheers, see you later", but never do. This is it.

Jag går under jorden, för att aldrig kan nå dit jag vill. Vill inte kämpa för det. Tappar intresset. Vill bara få. Vill bara ta. Ta för mig av smörgåsbordet som kallas kärlek, karriär, lycka.

The beat of my heart makes your heart skip a beat. I'll never say please, again. You took all that was me. And spat it out. A pile of bones, an organ or two.

Jag tror. Nej det gör jag inte. Tro är för de svaga. Och jag är stark. Jag är så stark. Se på mig då. Jag gråter inte. Jag gråter aldrig. Jag ska aldrig mer gråta. Inte över dig. Inte över mig. Inte över någonting. Inte alls.

I'm not an alcoholic, I just drink a lot.

Jag luktar syre. Du suger in mig. Du luktar kväve. Jag suger in dig, du kväver mig.

Ur arkivet: Jag tror aldrig du kommer få veta att detta är vår låt.

En stor, varm säng
i en stor, kall lägenhet.
Parketten i vardagsrummet sprack förra veckan
och lämnade ett gapande hål
som sakta kryper sin väg
mot sovrummet.

Och jag lyssnar på sången
du citerade då
(som för att fylla hålet,
kvicksanden som sakta slukar mig)
den doftar som rosor
och höstluft
och ditt fotogeniska leende
och smakar som tårarna
på bussen,
ersättningsbussen,
flyget,
flygbussen,
tunnelbanan,
hem till ensamheten.

Hålet stirrar på mig
så jag glor tillbaka
och gråter de tårar du aldrig får se
(aldrig får veta om)
och låter sången gå på repeat
som för att plåga mig själv
alltmedan iTunes skrattar åt mig.

Jag tror aldrig du kommer få veta att detta är vår låt.

2009-11-04. Fröken L, igen. Dock innan det började kollapsa. När jag kommit hem efter att ha hälsat på henne. Och lyssnade på samma låt, om och om igen, för att liksom inte släppa taget om det vackraste ögonblicket vi hade. Avstånd gör så ont.

Det blev inte hål på riktigt i parketten. iTunes får stå som en symbol för materialismens idioti. En mp3-fil som får mig att gråta. Det är så dumt, men ack så vanligt, så verkligt. Jag gillar hur hennes leende luktar och smakar. Det är ett sätt jag tycker om att beskriva saker på, hur något som inte smakar, luktar, låter kan göra det i minnet.

Hon fick aldrig veta att det var vår sång. Hon fick veta, när jag flåsade ut det under tårar, att det var vår vackraste stund. Jag tror hon grät då också. Men hon fick aldrig veta att det var vår låt.

Förrädiskt, föraktfullt.

Jag är en slav för dina
lekar, impulser
Och bugar för dina fötter
varje dag.
Och rappen landar tyngre
varje gång.

Jag ska sluta plåga mig själv
så fort du slutar le
förrädiskt, föraktfullt.

Tänkte skriva något "mjukare", men som vanligt, så kunde jag inte. Jag skriver det som smyger sig in i den grå massa jag kallar för hjärna, allt annat vore att ljuga. Kanske inte den mest ärliga dikt jag skrivit. Eller, den är inte oärlig på något sätt, men jag känner mig inte riktigt så som jag beskriver. Jag har gjort det förut, ja. Jag håller eventuellt på att försätta mig en sådan situation igen. Men jag känner det inte exakt just nu. Men jag kände för att skriva det ändå.

Inte en så värst komplicerad dikt heller. Jag är en känslomässig masochist. Jag tenderar att sätta mig själv i situationer där jag bli trampad på och få ut någon slags njutning av det. Det är märkligt. Jag känner mig mer sedd under någons sko än när jag är själv. Jag är ganska störd, kanske jag bör tilläga.

I den snöklädda staden.

I den snöklädda staden.
Är gatorna tomma
och siluetterna knappt synliga.
Det är så kallt
så andedräkten dansar
runt våra ansikten.
Som en mur
som hindras oss från att begå
de misstag vi begått förut
och kommer begå igen.

Varför envisas vi med att andas varandra i ansiktet
så nära så jag kan känna lukten av ditt hår
om vi inte kommer hålla händer igen?

Det är inte den kalla staden
eller vinden
som ger mig kalla kårar.
Det är känslan av dina blickar
och det där leendet jag trodde jag glömt.
Eller åtminstone begravt.

Jag vet inte riktigt vad hon vill. Vad jag vill. Vad vi håller på med. Kan bli katastrof, igen. Eller kanske inget alls. Jag kanske bara är ensam. Överanalyserar. Ser mönster på vit tapet.

Eller så kanske vi tänker samma tankar. Och vet inte vad vi ska göra av dem.

Vakna.

Ska leta reda på den sista uns av ork jag har kvar
och försöka fånga mina drömmar med handen.
Aldrig mer göra det som andra vill
och bara somna till takten
av mina egna val
och misstag.

Vakna.

Står framför vad som verkar kunna bli ett ganska livsavgörande val(vilket domedagsliknande ordval för övrigt, jag kommer inte att dö, inte än). Gillar hur dikten "faller" nedåt och "samlas" under ordet: vakna. Jag tycker att det är kul att leka med formalian i texter, tycker det kan bli lite enformigt annars. Att vakna syftar inte till att vakna ur drömmen utan att vakna ur dvalan som hindrar mig från att nå min dröm.

Mycket händer, många ord samlas i mitt lilla huvud. Den som lever får se vart allt leder, så att säga.

Ensam sked.

Vill ha sådan där kärlek
som bubblar i bröstet
ända ut i fingertopparna.
Sommarkärlek.
Som cider i kroppen.
Lite för söt,
lite för bubblig
(men man dricker den ändå).

"Ensam sked söker partner för att fylla ut bestickslådan"

Och vi skrattar åt ingenting
och bråkar om ingenting.
Lyssnar på musik som betyder allting
och ingenting.
Som ett diskotek i huvudet
av minnen
eller kanske förutspåelser.
Vi skrattar och delar med oss
av våra visioner
för att vägra se verkligheten i ögonen.

Vill ha sådan kärlek
där man blundar tillsammans
och skrattar tills man gråter
och gråter tills man skrattar.
Där regn är lika med paraply
och svårigheter är lika med möjligheter.

Att vara nykär. Eller kanske bara vara kär. Är kanske en av mina tydligare dikter. Vet inte om det det behöver förklaras mer. "Verkligheten" jag syftar på är svårigheterna att få kärleken att räcka till, det finns alltid saker som kommer emellan. Ibland själva kärleken i sig.

Försökte inleda med att skriva något lite lyckligare än jag gjort på senaste tiden, lite mer humoristiskt dessutom. Det gick ungefär halvvägs igenom, tills min cynism tog över igen. Men jag gillar den ändå, den är hoppfull. Det är något jag vill ha och inte något jag saknar. Det är lite svårt att förklara skillnaden, men den är milsvid. Eller så är det bara något jag själv känner. Har funnit ro i min singelsituation och trivs rätt bra med det hela. Är inte lika bitter längre. Det innebär dock det att det blir färre bittra dikter från min del. Men det kanske är bra att variera sig lite. Jag kan bli lite enformig.

Treraderspoesi: Celsius.

Det är tjugo plus inne
tjugo minus ute
plus minus noll inuti.

Jag är ganska känslomässigt förvirrad. Eller bara förvirrad i allmänhet. Mycket att göra, för lite tid att göra det på och för lite motivation att ta tag i det. Det resulterar alltid i ord.

Hem igen.

Kanske krockar alla våra intentioner
med våra ambitioner
och kanske borde jag
sluta försöka vara så mycket
på samma gång
som jag försöker att vara
ingen alls.

Kanske vill jag bara hitta hem igen.

Lite livskris kanske. Jag vet faktiskt inte. Det känns som jag inte alltid får plats att vara mig själv, samtidigt som det kanske är en inbillning och bara jag själv som hindrar för mig själv. Eller så är jag full av självömkan.

Jag tänkte på nyårsafton (inte ett nyårslöfte för jag gillar inte att lova saker jag inte håller) att jag skulle försöka skriva lite gladare texter. Får se hur det blir med det, jag har inte riktigt lyckats hitintills.

Stuck on repeat: Iko - Lost

All that i have to say
All that i have to say
On this broken globe I miss you, OK?

All that I have to say is I needed you more than I knew
And it's all lost

Don't say it
Don't say it
Don't say those words, I can't take it.

Iko - Lost (myspace.com/ikomusic)

Snurrar.

Snurrar runt i cirklar.
Som ett barn utomhus
i ett ösregn.
Tankarna vill inte finna sin plats,
slå sig till ro.
Och hur jag än vänder mig
så väntar en återvändsgränd.

Har funnit fel - igen.

Borde sluta engagera mig
känslomässigt.
Ett tag i alla fall.
Jag blir så yr
av allt snurrande.

Den där känslan av att snurra runt ute i ett ösregn. När allt bara blir streck och prickar. Så är det i mitt huvud just nu. För många tankar, för mycket känslor, för lite reson. Som vanligt fast lite mer förvirrat. Jag vill hitta någon fast punkt att fokusera på. Det skulle underlätta en hel del.

Treraderspoesi: Höstkvällspoesi.

Jag är rätt svag för intesiva, smått humorstiska, talande poesi på några få rader, och ägnar mig gärna åt det. Kallar det personligen treraderspoeis, eftersom de ofta är just tre rader. Tänkte dela med mig av en sådan nu.

Taggarna utåt
Höstrusk utanför
Frost inuti.


2009-10-03. Ville förmedla känslan av när man når en gräns och inte orkar hålla skenet uppe längre. När all ork att kämpa, tillfälligt eller ej, tagit slut. Taggarna utåt för att försvara mig alltså, som en igelkott ungefär. Egentligen talar väl resten för sig självt. Det var höstrusk utomhus men jag var ännu kallare. Såsom man blir, distanserad, kylig, avståndstagande. När man inte orkar hålla skenet uppe.