Förrädiskt, föraktfullt.

Jag är en slav för dina
lekar, impulser
Och bugar för dina fötter
varje dag.
Och rappen landar tyngre
varje gång.

Jag ska sluta plåga mig själv
så fort du slutar le
förrädiskt, föraktfullt.

Tänkte skriva något "mjukare", men som vanligt, så kunde jag inte. Jag skriver det som smyger sig in i den grå massa jag kallar för hjärna, allt annat vore att ljuga. Kanske inte den mest ärliga dikt jag skrivit. Eller, den är inte oärlig på något sätt, men jag känner mig inte riktigt så som jag beskriver. Jag har gjort det förut, ja. Jag håller eventuellt på att försätta mig en sådan situation igen. Men jag känner det inte exakt just nu. Men jag kände för att skriva det ändå.

Inte en så värst komplicerad dikt heller. Jag är en känslomässig masochist. Jag tenderar att sätta mig själv i situationer där jag bli trampad på och få ut någon slags njutning av det. Det är märkligt. Jag känner mig mer sedd under någons sko än när jag är själv. Jag är ganska störd, kanske jag bör tilläga.