Ärr, hud, minnen.

Jag räknar ärren

som ni lämnat,

stygnen från alla

gapande sår.

Dansar med fingrarna

över min nakna hud

och trycker till

på att ställen som aldrig läkt.

Ni bleknar för varje dag,

men kommer aldrig lämna mig.

Helt.

Jag har så många ärr vid det här laget. Men antagligen inte mer än någon annan. Jag ska inte säg att det är så jävla synd om mig. Jag sjunker bara ner ibland. I samma hål. Och då skriver jag sådant här svammel. Hoppas ni står ut med det. Jag har också en tendens att självmant trycka på alla ömma punkter för att liksom göra mig själv lite extra illa.

Sentimentaliteten slår till. Alla kärlekar. Alla som betytt något. Ni finns omnämnda. Ni som gjorde ont, ni som jag sårade. Alla ni som jag önskat att jag aldrig träffar. Er som jag önskat att jag aldrig kysst. Ni som jag önskat att jag aldrig sårat. Förlåt, tack och dra åt helvete.