Ensam sked.

Vill ha sådan där kärlek
som bubblar i bröstet
ända ut i fingertopparna.
Sommarkärlek.
Som cider i kroppen.
Lite för söt,
lite för bubblig
(men man dricker den ändå).

"Ensam sked söker partner för att fylla ut bestickslådan"

Och vi skrattar åt ingenting
och bråkar om ingenting.
Lyssnar på musik som betyder allting
och ingenting.
Som ett diskotek i huvudet
av minnen
eller kanske förutspåelser.
Vi skrattar och delar med oss
av våra visioner
för att vägra se verkligheten i ögonen.

Vill ha sådan kärlek
där man blundar tillsammans
och skrattar tills man gråter
och gråter tills man skrattar.
Där regn är lika med paraply
och svårigheter är lika med möjligheter.

Att vara nykär. Eller kanske bara vara kär. Är kanske en av mina tydligare dikter. Vet inte om det det behöver förklaras mer. "Verkligheten" jag syftar på är svårigheterna att få kärleken att räcka till, det finns alltid saker som kommer emellan. Ibland själva kärleken i sig.

Försökte inleda med att skriva något lite lyckligare än jag gjort på senaste tiden, lite mer humoristiskt dessutom. Det gick ungefär halvvägs igenom, tills min cynism tog över igen. Men jag gillar den ändå, den är hoppfull. Det är något jag vill ha och inte något jag saknar. Det är lite svårt att förklara skillnaden, men den är milsvid. Eller så är det bara något jag själv känner. Har funnit ro i min singelsituation och trivs rätt bra med det hela. Är inte lika bitter längre. Det innebär dock det att det blir färre bittra dikter från min del. Men det kanske är bra att variera sig lite. Jag kan bli lite enformig.