Hjärta av glas.

Jag tror att världen ser ner på mig.

Jag står på jordens scen och alla andra

har balkongplats.

De skrattar sig igenom

den grekiska tragedin

jag porträtterar.

Eller så gråter jag mig

igenom livets komedi.

Hänger ut min smärta offentligt

bakom en mask.

Förseglar verkligheten i en vas.

Bevarar realismen i mitt hjärta av glas.

Kanske lite mer surrealistiskt än det jag brukar skriva. Så fullt med symbolik så jag inte riktigt vet var jag ska börja. Den är ganska mångbottnad.

Fick en känsla av hur alla såg ner på mig. Bokstavligen och bildligt. Känner att jag är inte alltid jag, utan den rollen jag spelar är mer jag än jag. Det är svårt att beskriva. Känslan av att man inte känner sig själv längre kanske. Jag vet inte längre mina egna gränser, mina underliggande motiv till mina handlingar, min bristande moral. Det är som att någon annan styr mig. Jag sitter i baksätet och tror mig känna föraren men han är ganska oförutsägbar, har det visat sig.

Tragedin/komedin kan ha någonting med min teatraliska ådra. Inte bara för att jag svänger mig med stora och liknelser utan också för att jag älskar teater. Spela. Titta på. Engagera mig i. Det är också för att mitt liv är ganska tragikomiskt. Jag kan inte bestämma mig för vilken slags roll jag spelar. Det tycks ändras hela tiden. Och jag hänger inte med i svängarna.

Masken i dikten får väl utgöras av bland annat denna blogg. Jag lägger ut min smärta till alla att läsa. Förundras. Förlöjliga om de så vill. Men jag har en mask av anonymitet. Inget jag säger är kanske sant. Jag kanske bara skriver ord, för skrivandets skull. Kanske är jag inte en man i 20-årsåldern utan en medelålders kvinna med en glödande penna och för mycket fritid. Kanske bär jag en mask för att kunna vara mig själv.

"Förseglar verkligheten i en vas." och "Bevarar realismen i mitt hjärta av glas." är egentligen samma mening, men med lite olika ordval. Läs noga så kanske du uppfattar nyanskillnaden. Eller så finns den bara i mitt huvud.