I den snöklädda staden.

I den snöklädda staden.
Är gatorna tomma
och siluetterna knappt synliga.
Det är så kallt
så andedräkten dansar
runt våra ansikten.
Som en mur
som hindras oss från att begå
de misstag vi begått förut
och kommer begå igen.

Varför envisas vi med att andas varandra i ansiktet
så nära så jag kan känna lukten av ditt hår
om vi inte kommer hålla händer igen?

Det är inte den kalla staden
eller vinden
som ger mig kalla kårar.
Det är känslan av dina blickar
och det där leendet jag trodde jag glömt.
Eller åtminstone begravt.

Jag vet inte riktigt vad hon vill. Vad jag vill. Vad vi håller på med. Kan bli katastrof, igen. Eller kanske inget alls. Jag kanske bara är ensam. Överanalyserar. Ser mönster på vit tapet.

Eller så kanske vi tänker samma tankar. Och vet inte vad vi ska göra av dem.