i en stor, kall lägenhet.
Parketten i vardagsrummet sprack förra veckan
och lämnade ett gapande hål
som sakta kryper sin väg
mot sovrummet.
Och jag lyssnar på sången
du citerade då
(som för att fylla hålet,
kvicksanden som sakta slukar mig)
den doftar som rosor
och höstluft
och ditt fotogeniska leende
och smakar som tårarna
på bussen,
ersättningsbussen,
flyget,
flygbussen,
tunnelbanan,
hem till ensamheten.
Hålet stirrar på mig
så jag glor tillbaka
och gråter de tårar du aldrig får se
(aldrig får veta om)
och låter sången gå på repeat
som för att plåga mig själv
alltmedan iTunes skrattar åt mig.
Jag tror aldrig du kommer få veta att detta är vår låt.
2009-11-04. Fröken L, igen. Dock innan det började kollapsa. När jag kommit hem efter att ha hälsat på henne. Och lyssnade på samma låt, om och om igen, för att liksom inte släppa taget om det vackraste ögonblicket vi hade. Avstånd gör så ont.
Det blev inte hål på riktigt i parketten. iTunes får stå som en symbol för materialismens idioti. En mp3-fil som får mig att gråta. Det är så dumt, men ack så vanligt, så verkligt. Jag gillar hur hennes leende luktar och smakar. Det är ett sätt jag tycker om att beskriva saker på, hur något som inte smakar, luktar, låter kan göra det i minnet.
Hon fick aldrig veta att det var vår sång. Hon fick veta, när jag flåsade ut det under tårar, att det var vår vackraste stund. Jag tror hon grät då också. Men hon fick aldrig veta att det var vår låt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar