Någon som du.

Inget är uppnåeligt längre.

Inte som förr.

Inte alls.

Jag tror du tog den där viljan,

lusten att leva om du så vill.

Den dagen.

Ska leta nya jaktmarker

i sökandet efter dig.

Eller någon som du.

Jag vet faktiskt inte riktigt, som vanligt. Känns lite som ett brev till Fröken L, men jag har inget behov av sådana längre. Det är nog bara min nervositet inför förhållanden som lyser igenom och då måste jag skriva till dåtida Fröknar för att få rätsida på nuet.

När blir man egentligen redo för ett förhållande igen? Och ska man vänta tills man är "redo"? Om man hittar någon innan man är det, eller när man inte ens söker, är det värt att satsa på? Jag vet ingenting längre.

Klockan är snart 03:00 och jag ska upp igen klockan sju. Jag lär mig aldrig vad som är bra för mig själv. Det är skönt att vissa saker är konstanta, oavsett vad som händer ute i världen.

Kyss mig, jag är din.

Kyss mig,

jag är din.

Definierar

mig själv

utifrån din vilja.

lite på gott

och mycket på ont.

Kyss mig,

lura mig in.

Kastar mig ut

genom det fönster

som kallas självrespekt.

Och landar tio våningar ner,

nöjd med tillvaron.

Kyss mig,

jag är din.

Ge mig

dina naglar,

dina läppar

mot min hud

och jag är din.

Har reflekterat en hel del kring relationer de senaste dagarna. Veckorna kanske. Jag har en tendens att svika alla de krav jag ställer på mig själv när jag går in i en relation. Jag är väldigt känslomässigt undergiven, exempelvis. Vet inte riktigt hur jag kommer ifrån ett sådant beteende, hur man förändrar sig själv på djupet. Hur gör man för att inte hamna i en beroendeställning?

Jag tror det mesta i själva texten säger sig självt. Metaforen med fönstret är bara något som kom till mig och som jag gillade. Jag har en tendens att straffa mig själv och må, vad jag tror är, bra av det. Jag har för mig att jag nämnde det i ett tidigare inlägg, jag får för mig att jag mår som bäst under någons skosula, fast det egentligen inte är så.

Längre.

Det är inte så

att jag tänker på dig jämt

längre.

Att det gör ont

längre.

Att jag hatar mina minnen

längre.

Nu förbannar jag mest

de rädslor du lämnat med mig.

Alla de saker jag aldrig fruktat,

som nu gör mig livrädd.

De bitar av mig du tog

och som jag inte vet hur jag ska

få tillbaka.

Det var länge sedan jag skrev om Fröken L. Men som det kanske framgår handlar det inte så mycket om henne, egentligen. I mångt och mycket handlar det om Fröken G. Eller om man ska vara helt ärlig, alla de som skulle kunna betyda något.

Jag är bara så rädd. Så rädd för alla de saker jag aldrig varit rädd för. Jag var en kärleksvisionär och nu är jag bara bränd och cynisk. Jag vill så gärna släppa taget - igen - bara ge efter för känslan, men jag kan inte. Det kanske inte är något dåligt, egentligen, men jag känner inte igen mitt eget beteendemönster. Fröken L, du är ett avslutat kapitel, men du hägrar fortfarande.

Jag vill vara naiv igen. Tro på det där som kallas kärlek igen. Just nu, just idag, tror jag inte på någonting alls.

Dansar i takt till tystnaden.

Eggande tankar.

För många timmar på dygnet

för att hantera

impulserna.

Ensam.

Begraver mig

i stress och panik.

För att få tiden att gå

men klockan

står still.

Oavsett.

Dansar

i takt till tystnaden.

Kysser fantasin.

Passionerat.

Omfamnar lögnen.

Någon slags blandning av allt som händer. Tentapanik och Fröken G och framtidsångest. Hon eggar mig, på så många plan. Men jag hatar att inte ha en aning om vart det kommer leda. Har så många tankar.

Fantasin och lögnen är i detta fall samma sak. Tror jag. Den där fantasin om framtiden som man ändå vet inte kommer hända. Jag blir så förvirrad och stressad av framtiden. Jag brukade inte vara sådan, men nu är jag så svag. Börjar falla in i dåliga mönster igen, såsom jag gör när jag blir stressad. För mycket kaffe, för lite mat, för lite sömn. Näsblod, yrsel och allmän förvirring. Dåliga rutiner och onda cirklar. Men det är ju skönt när allt är som vanligt.

Kyss mig, så det gör ont.

Det snurrar i huvudet.

Som ett diskotek

av känslor

och impulser.

Jag känner inte dig,

men jag känner något

för dig.

Jag vet bara inte vad.

För många fantasier

om dina händer

att jag glömt hur man fungerar

som människa.

Konkreta känslor

har aldrig varit

min grej.

Kyss mig,

så det gör ont.

Har träffat en ny Fröken. En Fröken G. Hon gör mig glad. Förvirrad. Rädd. Kåt. Glad. Jag gillar det. Och jag avskyr det. Jag vill kunna ge efter för känslan som hon ger mig, men jag vågar inte. Jag har inget emot att bli dominerad, men när någon bryter sig in i min hjärna och bosätter sig där, då blir jag rädd. Jag har en tendens att förstöra sådant.

Det hela eskalerar lavinartat. Är jag redo för något som skulle kunna bli ett förhållande? Är jag redo att ge det förtroendet igen? Senast jag gjorde det, blev jag ganska bokstavligen krossad. Som vas möter stengolv. Jag vill, jag är rädd, jag är svag men jag klarar allt. Det där med konkreta känslor har verkligen aldrig varit min grej.

Jag måste bort.

Det är en overklig känsla

när staden man älskar

är för liten

för stor

för obekant

och för välkänd.

På samma gång.

Som en partner

som kväver en

med sina andetag.

Men kysser en

så mjukt

att man nästan

nästan

kan leva med det.

Jag måste bort.

Ack, Stockholm. Jag älskar dig egentligen, men jag måste måste måste lämna dig. Du kväver dig med dina gathörn och dina vackra byggnader.

Jag ska söka mig bort. Jag vet inte vart än, men jag måste bort. Börja om. Det är en spännande men osäker tid att vara jag just nu.

Reality check.

Drömmer drömmar

som gör ont.

Vågar inte hoppas

att saker och ting

ska reda ut sig.

Eller så kan jag inte

acceptera att det går bra

för en gångs skull.

Jag vet inte varför jag bromsar mig själv. Kan jag inte bara släppa taget och låta saker och ting hända? Jag är rädd för att såra och bli sårad, men till vilken gräns kan man skydda sig själv? Jag är ömtålig, men jag tål nog mer än jag tror, egentligen.

Vill ha på skygglapparna och dyka ner i det svarta havet, men jag har varit med för många gånger förut. På gott och ont.

Ur arkivet: Grammatik för käsloskadade idioter.

Du är sammansatta motsatsord
fulsnygg och kallvarm
jag var aldrig speciellt duktigt på grammatik
så det är inte konstigt att jag inte förstår dig

Du är också prepositioner
fast bara på och inte på
om vart annat
så det är inte konstigt att jag inte förstår dig

Jag är bättre än du
bra, bättre, bäst, bästast
för jag är i alla fall ärlig
så det är inte konstigt om du avskyr mig

2009-04-07. En gammal text som i mångt och mycket handlar om Fröken V, men egentligen, på djupet, handlar om de märkliga relationer jag haft. Jag tyckte det var ett intressant grepp att leka med grammatik för att visa på de missförstånd och svårigheter man har i kommunikationen. Eller i ett förhållande i sig.

Det är så märkligt egentligen. Jag har en gång i tiden trott att jag förstår mig på folk. Att jag var en sådan där förstå-sig-påare. Den bilden av mig själv har blivit mer och mer kantstött. Nuförtiden är jag glad om jag kan förstå en bråkdel av mig själv, mina egna känslor och impulser. Skulle ge mycket för insikt. Eller är det så att insikten inte visar det jag vill se, så jag väljer att inte se den?

Opassande tankar.

Blickar.

Blå iris.

Möter brun.

Opassande tankar.

Fingrar dansar.

Över hud.

En kropp.

Flera mål.

Multipla mål.

Om du så vill.

Ögonblicket.

Är förbi.

Men inte.

Känslan.

Kände för att skriva något annorlunda nu. Åtrå. I en blick. Ett ögonblick. Inspirerad av de senaste dagarna kanske, jag vet inte. Något farligt är på gång. Så som det alltid blir när jag är attraherad av någon. Det är farligt. Som en balansgång med känslomässig undergång som insats. Men jag satsar, för det är det enda som jag vet hur man gör här i livet. Satsa fullt ut på alla rep som kastas till mig. Om det är något som jag tänker vara stolt över på ålderns höst, ska det vara att jag aldrig sa "jag vågar inte".

Jag kan inte beskriva åtrå och attraktion i annat än väldigt korta meningar. Det är så pass irrationella, hastiga känsloeruptioner så det blir alltid i korta meningar för mig. Så är det bara. Jag skriver det som finns i huvudet och tillrättalägger väldigt lite.

Men vi ses nog i helvetet i alla fall.

Sträcker ut handen

genom törnbuskar

för att greppa

något ljust.

När taket faller in

och fingrarna blöder

ägnar jag mig åt

självstudier.

Ser alla avslut

som misslyckanden

och alla misslyckanden

som katastrofer.

Kan aldrig se mig själv

i kaoset av känslor.

Vill hålla om din ros

varsamt

så den inte skadas.

Men jag har aldrig haft

gröna fingrar

och den ruttnar

i mina händer.

Som allt vackert gör

i min närvaro.

Men allt är faktiskt inte

mitt fel.

Jag har lärt mig det nu

blodet och ärren

på mina händer

är mina vittnen.

Vi kommer aldrig

se på varandra igen.

Inte på samma sätt.

Inte alls tror jag.

Men vi ses nog i helvetet i alla fall.

En såndär jätterörig text igen. Mycket känslor. Den grundar sig i den känslan jag haft i kanske alla mina förhållanden, jag förtjänar inte dig. Men sedan, ju mer tiden gått efter förhållandet tagit slut, så har jag insett att det kanske är tvärt om, du förtjänar inte mig. Men sedan flippade allt ut medan jag skrev och det här är resultatet.

Kakofoni av känslor, som vanligt, men jag är ovanligt lugn just nu. Jag tror jag mår bra. Nästan. Har kommit till flera insikter som hjälper mig. Bland annat den ovanstående.

Ord: 2010-03-05.

Jag ska ut på stan för att jag inte står ut med min egen närvaro längre. Måste andas nya doften, annars kommer jag inte kunna se mig själv i spegeln imorgon bitti.

God kväll, god natt, lycka till och dra åt helvete. I dimman finns alla känslor och all ångest och all lycka. Jag ska fånga det i min hand.

(Jag vägrar för övrigt göra ovanstående bild av Sølve Sundsbo svartvit, det vore att skända).

Nuförtiden.

Gråter inga tårar

för någon annan än

mig själv.

Nuförtiden.

Stöter bort alla andra.

Så att jag inte fäller tårar.

För någon annan.

Nuförtiden.

Ska leva ensam.

Dö ensam.

Så ser mina framtidsutsikter ut.

Nuförtiden.

Jag är inte så bitter som jag verkar, faktiskt. Jag har bara kommit till insikt. En viktigt insikt. Om Fröken L. Jag gråter inga tårar över dig. Det var ett bra tag sen jag gjorde det. Alla tårar jag gråter nu, är för mig själv, bara för mig själv. Egentligen vet jag inte om det är något positivt egentligen, men i mitt huvud är det en liten seger.

Bygger återigen en dikt på återupprepningar. Jag gillar det verkligen, svårt att komma ifrån. Tycker det ger en speciell känsla, som är svår att beskriva, åt dikten. Speciellt när samma ord förmedlar olika känslor. I början vill jag tro att Nuförtiden förmedlar någon slags känsla av hopp, medan sista gången är ordvalet ganska nattsvart. Jag gillar det nattsvarta. Det passar mig alldeles utmärkt.

Jag kom att tänka på häromdagen, appropå nattsvart, att jag kanske borde nämna en ganska viktig sak. Jag är egentligen en glad person, utåtriktad, social, rolig (vill jag själv tro), osv. Mina texter och i förlängning, denna blogg, är min kanal för att få ut alla agressioner, all bitterhet, all osäkerhet. Jag bär dessa känslor ständigt med mig men visar min mask, min fasad utåt. Jag är på något sätt mycket mer mig själv här, än någon annan stans.

Och ännu viktigare kanske. Eftersom texterna är en kanal för alla "dåliga" känslor, är de just de sidor ni läsare får se. Inte de glada, snälla, fina, utan bara de bittra, hemska och sorgsna. Jag är lite mer tredimensionell än så. Ska försöka gräva fram lite ur arkivet som visar på detta också.

Jag trodde.

Ska sluta försöka vara

någon

något

vackert.

Se mig själv i spegeln.

Och se sanningen

i reflektionen.

Ord som faller som

tegelstenar.

Och tystnad som faller som

hagel.

Jag trodde.

I min illusion

om mig själv

och min existens.

Att jag betydde

något alls

för någon annan.

Vem som helst.

Det kommer gå över. Jag kommer tillbaka snart. Men idag är en dålig dag. En väldigt dålig dag. En dag när det kryper i mig och jag ser verkligen inget som lyser upp vintermörkret. Allt jag rör vid blir förkolnat och förstört. Allt jag älskar dör.

Jag var fruktansvärt lycklig igår. Det gick över. Jag behöver stora mängder alkohol. Eller bara någon att hålla om. Tills det går över. Jag vill inte mer. Det räcker nu.

Ska sova snart.

Patetisk livsform.

Tragisk existens.

Står inte ut med

min egen spegelbild.

Och andras blickar.

Vämjelse.

Avsmak.

Inför det som definierar

mig själv.

Ska sova snart.

Länge och väl.

Allt står still just nu. Och jag står verkligen inte ut med mitt eget beteendemönster. Mina oresonliga krav på omgivningen. Mitt stillastående liv som rör sig ett steg framåt och två steg bakåt. Står med en skarpladdad pistol mot mitt huvud och trycker av tills ammunitionen sinar.