Befirande vårregn.

Löser upp känslomässiga knutar.
Springer naken ut i ett befriande vårregn.
Jag kommer att starta krig med mig själv
om jag inte möter vårens nyckfullhet
avklädd och modig.

Jag tror jag bestämt mig. Jag ska blunda och springa och hoppas på det bästa. Vad är det värsta som kan hända? Det är ju ändå bara känslor.

Jag hittar inte orden.

Nej.
Jag hittar inte orden
efter tjugotvå år.
Har jag fått slut på ord.
För de finns inga ord.
Inga ord på detta språk
eller något annat jag
känner till.
Inga ord
för vad jag känner.

Vi kanske borde ge upp.
Bristen på ord i språket
visar på att vår relation
är onaturlig,
destruktiv,
kanske rent av
fel.

Eller så håller vi hand
och myntar nya begrepp.
Tillsammans.

Fröken G. Nuförtiden är det bara du. I mitt huvud, i mina texter. Eller nej, det vore att överdriva. Men du är där. Ofta. Och tränger undan allt annat jag vill skriva om. Men snart ses vi igen. Okej inte snart, men snart. Snartare än igår kanske. Då ska jag få klarhet i saker och ting. Eller strula till allt ännu mer.

Kommer för övrigt börja skriva mer så snart jag kommer ur en tentaperiod. Pluggar tolv timmar om dagen för tillfället och orkar inte riktigt med att försöka få ner mina känslor på papper när stress och press slåss om all uppmärksamhet. Det kommer mer, jag har säkert fem-sex tankar till texter som jag ska skriva, de ska bara ner på pränt.

Kanske det till och med blir någonting som inte handlar om mitt förvirrade känsloliv! (förvänta dig inte för mycket nu...)

Allt som jag avskyr.

Samlar all min stressframkallade ångest
i ett glas med vin.
Rött ska det vara,
annars är det inte tillräckligt
pretentiöst.
Annars är jag inte tillräckligt
svår.

Inser någonstans
min egen patetik
mitt i all självömkan.
Jag är en spegelbild av min familj.
Allt som jag avskyr.

Sväljer tårarna med vinet.
Sköljer bort allt det som heter
sans.
Sköljer bort allt det som liknar
självrespekt.
Och fyller på glaset.

Nej, jag är inte alkoholist. Än. Det kommer väl förr eller senare. Ligger väl i släkten. Man har ju dåliga nerver som man sa förr i tiden. Det är något som stillar. Inte för mycket, bara stillar efter två-tre glas. Så man når en balans. Men det är inget jag behöver jämt. Än.

Inser ibland hur pretentiös jag verkar, kanske framförallt genom den här bloggen. Spyr ut all min självömkan, självkritik, självhat för alla att se. Som att gå runt med t-shirt i vintern för att visa mina ärrade armar.

Men jag brukar trösta mig med att jag gör det anonymt. För min egen skull. Och att jag faktiskt inte vet om någon läser det överhuvudtaget. Men ändå...

Ord: 2010-04-14

Från hundra till noll på två minuter. Om jag inte är kär så varför gör det så jävla ont då? Vill att hon ska förstå att det gör ont, men vill inte tala om det för henne. Vill att hon ska förstå. Hur. Ont. Det. Gör.

Displayen är tom. Fortfarande.

Skugga.

Längtar efter en skugga
av ett tidigare liv.
Eller kanske
det liv jag vill ha.

Är kär i närheten
sexet
diskussionerna

Allt är så rörigt
skuggor rör sig
i takt med solen.
Går aldrig att fånga.

Fröken G. Jag är livrädd för att släppa henne för nära, men jag gör det ändå varje dag. Ska snart till hennes stad för att hälsa på. Vet inte vart detta leder. Möjligtvis undergång, men det är en ljuv sådan. Vet inte om jag är kär i henne än. Vet bara att jag vill vara med henne. Hela tiden nästan.

Skruvad dualism.

Det är en skruvad dualism.

När förståndet försöker hämma mig

fast hjärtat slår så fort.

Det var dags för något kort. Något rakt på. Tror inte det behöver sägas mer. Handlar om Fröken G. Förståndet säger, med varje liten cell, varje liten nerv, att jag ska hålla mig undan. Men alla kemiska substanser i kroppen säger något annat. Jag vet inte vad jag ska göra

Den som ger sig in i leken får leken tåla.

Den som ger sig in i leken

får leken tåla.

Jag dyker med huvudet först

och glömmer bort mina vingar av glas.

Faller handlöst.

Krossar vingarna mot asfalten.

Skär hål i mina drömmar.

Den som ger sig in i leken

får leken tåla.

Jag vet inte om jag tål att leka längre.

Men hon ler så vackert

och masserar min hårbotten.

Fröken G. Hon har lämnat min stad nu och jag står kvar med en tom säng och ett huvud fullt av... Ja, vad? Sex, kyssar, känslor. Säkert något mer också. Tankar och sådant jag inte vet vad jag ska göra åt.

Jag kan inte direkt påstå att jag är sugen på ett distansförhållande efter sejouren med Fröken L. Ett mer destruktivt förhållande, för min del i alla fall, får man leta efter. Samtidigt gör Fröken G mig glad. Älskar att umgås med henne och saknar henne massor nu när hon åkt. Samtidigt vet jag inte om det är tillräckligt. Är jag kär eller gillar jag henne för att hon gillar mig? Är jag redo för ett nytt förhållande? Hur gör jag för att inte falla i gamla mönster? Jag vet verkligen inte.

Vid sådana här tillfällen önskar jag att jag hade tunnelseende och kunde se den röda tråden jag borde följa. Eller bara förstå mig själv.

Så där nära så du kan göra mig illa.

Vet inte vad du gör med mig.

Vet inte om jag vågar släppa in dig.

Så där nära

så du kan göra mig illa.

Ska gömma det där som kallas

känslor

i ett skal av välvårdade kläder

och tomma leenden.

Fröken G är på besök i min stad. För att träffa mig. Hon gör mig glad. Och väldigt förvirrad. Vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Vet inte hur man hanterar känslor längre. Inte alls. Relationsskadad. Något jag trodde jag aldrig skulle bli.

Kommer nog skriva betydligt mer när hon åkt. Bävar för den dagen redan nu. Är rädd att jag kommer sakna henne, är livrädd för en relation på distans. Jag är så skrämd, så bränd. Vet inte vad jag ska göra eller känna längre.