onsdag 30 december 2009

Vacker.

Vaknade och trodde jag var vacker
Tanken etsade sig fast
ända tills jag somnade om.
Och sedan var allt som vanligt igen.

Ett par ögon
såg rakt igenom mig
och sa att jag hade fel.

Nästa gång.
Vill jag inte somna om.
Det vore fint,
att vara vacker.
Bara en dag eller så.


Jag vet faktiskt inte. Självkänslan som lyser igenom tror jag. En helt okänd person som uppriktigt sa (utan intention att ligga med mig): Du är ju skitsnygg. Utan någon vinning. Det var fint. Vore finare om man kunde känna så själv, men jag kommer dit. Inom en överskådlig framtid tror jag.

söndag 27 december 2009

Ur arkivet: Den blinda fläcken.

Vi har ett problem utan någon synbar lösning
men vi kan väl möta det ödet tillsammans?
Det spelar liksom ingen roll hur du sliter
och drar
i ditt liv, som att det vore en antennsladd
bilden blir aldrig tydlig ändå
det är myrornas krig över hela livet
ditt och mitt
men om du ger upp så get jag upp.

Du tror att du bara skadar dig själv, men du skadar mig likväl.
Varför låter du mig inte förhindra det?
Vi kanske kan gråta bort sorgen
och skratta tills all smärta gömmer sig inuti i bröstet
som den blinda fläcken i ögonen.

Som bara märks om man tänker på det.

Jag tror att om vi blundar riktigt hårt
så försvinner allt
blodet och alla krav
och alla brustna hjärtan
och alla personer som inte älskat oss
för de vi är och kan bli.
Jag tror att om vi blundar tillsammans
kan vi gråta bort sorgen,
och skratta in det nya året.


2009-12-06. Något annat tema än kärlek för en gångs skull. Eller detta är väl snarare kärlek till en vän. Och sagda väns svårigheter. Det är så svårt att veta hur man kan hjälpa andra som mår dåligt. Eller rättare sagt, man kan inte göra så mycket. Och oavsett hur mycket man gör känns det som man gör för lite. Jag avskyr känslan av hjälplöshet. Det gör att jag mår dåligt över att andra mår dåligt. Ganska patetiskt, men likväl sant.

Som vanligt har jag slängt in lite symbolik, för att jag är cool och kan inte beskriva saker utan det. Jag gillar tanken på livet som en film och att "antennsladden" krånglar och gör bilden otydlig. Vidare är stycket om den blinda fläcken ganska talande för hur jag själv hanterar oro och smärta. Jag vet inte om alla fungerar så men med distraktioner omkring mig klarar jag mig alldeles utmärkt (och fasaden av att jag klarar mig byggs upp). När jag är själv raseras allt dock.

Jag gillar framförallt det sista stycket med "alla personer som inte älskat oss för de vi är och kan bli". Det betyder mycket för mig. Kanske de inte kommer att betyda något för någon annan som läser det, men jag skriver om vad som är viktigt för mig, inte andra.

onsdag 23 december 2009

Jag ljög inte.

Jag ljög inte.
Inte ens när jag sa:
Jag har aldrig känt såhär
för någon förut.
Det lät kliché
men var inte mindre sant för det.

Jag ljög inte.
Du sa att du förstod
vad jag menade.
Och jag trodde min passion
kunde bära oss båda.
Jag trodde, hoppades,
önskade, ville så gärna.
Att jag skulle räcka till.

Jag ljög inte.
Men det betyder inte
att jag kommer gråta mig själv
till sömns fler nätter nu.
Du kommer se på fyrverkerierna,
skratta in det nya året,
med en en ny kille.
Men jag vägrar sörja dig mer.

Jag ljög inte,
det är lika sant idag
som då.
Men hade du känt
som jag.
Hade 2010 varit vårt år
och inte ännu ett tillfälle
att försöka dricka bort
klumpen i halsen.


Fröken L ska fira nyår med hennes nya jag. En högtid vi skulle firat tillsammans. Det är ju kul när det går bra för andra.

Jag orkar verkligen inte känns såhär längre. Jag ljög inte när jag sa att jag aldrig känt såhär för någon förut. Hon svarade att hon var kär i någon annan. Jag orkar verkligen inte känns såhär längre. Jag vägrar sörja henne mer nu.

söndag 20 december 2009

Ur arkivet: Blodiga händer och allt

Jag blöder från nagelbanden
av alla arga brev, dikter och sånger
jag skrivit till dig
om dig, mig och oss
eller hur du behandlar mig.

Men varje gång
jag skrivit klart
plåstrar jag om såren
så du inte ska se.

eller så du ska se plåstren.

Jag tror jag blundar så här hårt
för att jag vill att du ska sluta blunda
och se allt som är jag

blodiga händer och allt.

2009-11-15. Skrevs under mitt distansförhållande med Fröken L. Jag hade så mycket att säga till henne som jag aldrig sade för att jag var rädd att förlora henne. Det allra mesta handlade om att jag kände mig bortvald, vilket är en ganska dålig förutsättning i ett förhållande. Symboliken av blodiga händer är ganska talande för den känslan, dels att händerna är så pass synliga så att vem som helst som ser på dig bör se det. Och att det är fruktansvärt handikappande att ha skadade händer.

Ville fånga den väldigt tvåsidiga situation jag satt i då. Dels ville jag visa att hon gjorde mig illa och inte "såg" mig. Dels ville jag att hon skulle förstå det själv. Det är också det jag försökt förklara med delen om plåster. Det här att man säger och gör en sak, för att man vill göra det motsatta.

Det sista stycket är kanske det mest talande. Jag blundade så hårt för situationen för att inte tänka på det och hoppades att hon skulle förstå det hela. Det gjorde hon inte riktigt.

Någon sade.

Vill krossa ångesten
tillsammans med min
tomma, mörka lägenhet.
Vill måla de svarta väggarna
med knytnävarna,
blodröda
av en smärta jag kan hantera.

Väljer bort hemmet
och ger mig ut i den vita
Stockholmsnatten
Med en flaska som sällskap
vi har ensidiga samtal
men allt är bättre än en tom säng
och ett huvud fullt av dina kyssar.


Någon sade:
Hellre älska och förlora
än att inte älska alls.
Jag slog henne i ansiktet
och fimpade min cigg
i hennes handväska.


Att hantera fysiskt smärta är så mycket lättare än psykisk smärta. Att döda sig långsamt med alkohol är förvånansvärt lugnande. Speciellt när det kryper i kroppen när man är hemma. För övrigt avskyr jag när folk ska säga smarta saker såsom: Det går ju över i alla fall. Det vet jag redan, men det betyder inte att det gör mindre ont nu. Idioti.

Ur arkivet: Neonljus och robotbeats.

I neonljuset

Är du grön men vacker

som aldrig förr



Och jag rör mig

I takt till robotbeats

teknoligisk, runt dig



Och den torra lukten

av effekthöjande rök

får mina ögon att tåras



Dina, nu rosa, händer

hittar mina kinder

torkar bort tårarna



Och dina läppar hittar mina

Och vi målar nya färger

i neonljusets strålkastare



Skriven: 2008-11-30. Tänk dansgolv. Blinkande lampor och en röra av färger. Tänk Daft Punk - Technologic. Addera Fröken V. Eller bara all kärlek som uppkommer på ett dansgolv. Vidare är jag svag för färger som symbolik. Att "måla nya färger" är en känsla som jag inte riktigt kan beskriva bättre än så. Känslan man får av att bli kysst av någon som man inte kan sluta tänka på.

lördag 19 december 2009

Kalendrar, spindelväv, cirklar.

Bryter ihop och börjar om
packar alla mina brustna drömmar
och mitt ömmande hjärta
i en lappad kappsäck
(som kallas typ "kropp")

Kalendern byter aldrig dag
om man inte bläddrar
och går vidare
så tiden står still
trots att spindelväven växer
i hörnen av min tomma säng

Går runt i cirklar
och tankarna håller mig
vaken om natten
Vill vara något vackert
för någon
(eller bara för mig själv)
igen
Vill hitta något älskvärt
i mig själv igen
den där gnistan du tog när du försvann

Jag kommer kanske aldrig lysa igen
och om jag, mot förmodan, gör det
är det varken din förtjänst
eller något du kommer få veta om
Den rätten avsade du dig
redan när du krossade mig
med det där jag trodde var kärlek.
Du förlorade rätten att älska mig
långt innan du sa farväl.

Så håll hårt i din kalender
och ditt röda armbandsur
och alla andra små fåniga ting du har
för att mäta den tid som jagar dig ständigt
runt i cirklar och får ditt hjärta
att slå alla de extra slagen
som kallas panikångest.
Jag kommer aldrig vara den
som håller om dig
och stöttar dig när pulsen
slår sönder ditt sinne.
Jag kommer aldrig frysa tiden för dig
igen.




För den som lyssnar mycket på Bright Eyes blir vissa av liknelserna väldigt bekanta, då klockor, kalendrar, cirklar är vanliga liknelser som de använder. Skulle försöka använda andra men de är så galet bra, så det gick inte.

Vet inte om det är så mycket mer som måste förklaras. Första stycket syftar till den första känslan när man bryter upp ett förhållande, andra till fenomenet att tiden har en tendens att stå still och röra sig fruktansvärt snabbt när man mår dåligt. Det tredje stycket är mest ett bevis på min egna, dåliga självkänsla. Jag har svårt att känna mig älskvärd, i en sådan här situation. Det fjärde stycket syftar till hur krossad man kan bli av att älska någon som inte älskar en tillbaka. Och till insikten att hon inte är personen som får trösta mig när jag mår dåligt, inte längre. Det femte syftar till Fröken L:s ständiga hets kring tid. Den jag försökte dämpa, för att sänka hennes stressnivå. Den jag inte kommer finnas där för att dämpa längre. Och inte heller plocka upp bitarna av en människa när hon faller.

torsdag 17 december 2009

Resväska.

Gör det jag är bäst på.
Avsäger mig all självrespekt
och byter ut det mot självömkan.
Blandar ihop dikt och verklighet
alkohol och vita tabletter
förälskelser och ansiktslösa ligg.
Det är skönt när allt är som vanligt igen.

För det är ju inte som att du
förändrat något essensiellt
inuti mig.
Som inte går att återställa
med berusningsmedel,
skrönor och sex.

Det är ju inte som att jag
inte kommer att bli mig själv.
Det är bara att jag
inte riktigt är samma jag
som förut.
Lite som en resväska,
som får nya repor
för varje resa.



Denna dikt är en slags reaktion mot att jag, relativt nyligen blivit singel, igen. Denna gång från Fröken L. Därför återgår till mitt vanliga beteende fullt av alkohol och ensamma nätter. Det andra stycket är uppenbart ironiskt, vilket borde förklaras i det tredje stycket. Ville få med känslan av att man aldrig blir densamma som innan ett förhållande. Nya insikter och nya ärr. Liknelsen med en resväska fick summera det (jag skyller det på alla resor jag gjort med sådana "hårda" resväskor som väldigt lätt repas). Återigen, en viss mån av ironi, eftersom jag repade min väska när åkte och hälsade på henne.

Välkommen.

Ett slags välkomst-inlägg. Ja...

Här ska texter, tankar, idéer och liknande läggas ut. Jag skriver mycket. Väldigt mycket. Texter, dikter, noveller, romaner, manus. Sådant kommer att publiceras. Mest, givetvis, för min egen skull, men förhoppningsvis hittar man någon som gillar texterna som inte hade hittat mig annars. Publicerar det mesta på www.haket.com under namnet Parodi, men det kräver registrering så nu försöker jag nå ytterligare några själar. Om jag plockar något "Ur arkivet" kommer det antagligen därifrån. Annars kommer det mesta publiceras simultant.

Ni kan kalla mig M. Jag skriver för att hålla mig frisk i den där grå massan som kallas hjärna. Eftersom förutsättningarna i sagda grå massa närmast kan liknas vid någon permanent boende på en anstalt skriver jag också för mycket för allas bästa. Eller så skriver jag för lite för allas bästa. Jag vet faktiskt inte säkert. Du är välkommen att bilda din egen uppfattning.

Vissa texter kommer du förstå, andra inte. Jag är inte säker på att jag förstår alla själv. Jag tror inte alla är menade att förstås. I alla fall inte om du inte känner mig, i det där riktiga, icke-virtuella, livet. Jag tycker om symbolism och absurda liknelser. Och robotar.

Välkommen.