Ren.

Och idag gör det ont.
Sitter vid ett bord
omgiven av bekanta ansikten.
Och jag är ensam
som aldrig förr.
Och ingen märker
att golvet vi sitter på
är tomhet.
Är kvicksand.
Är byggt av lögner.
Och kaklat av lyckliga slut.

Sprickorna i kaklet är oändliga.
Drömmar.
Sökanden.
Vi hittar nog aldrig ut.

Och jag utövar våld.
Mot mig själv
och min omgivning.
Mot den där fläcken på solen.
I mitt huvud.
Som inte går att tvätta bort.
Jag slår och slår ifrån mig.
Torkar.
Skrubbar bort huden.
Från mina armar.
Skrubbar bort lagren i min hjärna.
Och blir aldrig
någonsin
ren.

Jag har inget att tillägga. Idag är orden större än vad jag är. Idag är svärtan mycket mörkare än mina ljuspunkter.

Aktiviteten här varierar. Jag har behövt en paus. Som vanligt. Jag lovar ingenting så har jag ingenting lovat.

Som syra.

Vi är för lika
och för olika.
Och du säger att du ser mig
(och ser igenom mig).
Men du vet inte att
det ligger skärvor på mitt golv.
Och att jag är som syra.
Och allt vackert dör (för mina händer).
Och dina ord är inget mer än tomma löften
om en tid som aldrig kommer finnas (och aldrig funnits).
Så sluta försöka rädda.
Vad som aldrig kan,
borde
eller vill räddas
(det är för sent).

Ibland är ord bara ord. Och ibland kan inte ens jag förklara dem. Det bara känns så. Att jag vill hålla alla som intresserar sig för mig på håll för de inte vet, inte ser vad som är jag. För jag är rutten, intill kärnan, jag är rutten. Korrumperad och förstörd. Och jag vill inte bli lagad av någon jag tycker om för jag förstör bara människor jag tycker om. Jag är rädd. Och har alltid varit det.

Svindel.

Klättrar på den där stegen
byggd av kärlek
och fördärv.

Vi skrattar tillsammans
och jag älskar
varje sekund av det.

Men jag är rädd
för längtan att vilja
gråta tillsammans.

Klättrar på den där stegen
men ser aldrig ner
för jag får så lätt svindel.

Flickan. Vi är fina tillsammans. Och ju mer jag ser bakåt desto mer ser jag styrkan i att ha en relation utan att sätta begränsningar för sig själva. Sådana begränsningar som uttalade relationstyper ger. Jag är egentligen inte lika rädd för att släppa henne nära som jag är för relationer där saker och ting måste heta en viss sak för att vara på riktigt. Det är svårt att förklara, men relationsanarkismen ligger mer och mer varmt om hjärtat.

Jag ser tillbaka, för att kunna blicka desto längre framåt.

Jag kommer aldrig bli någon prins.

Varenda överanalyserande cell
i min kropp säger ifrån.
För det här något de inte kan förstå.
Jag tror ju inte på det där med sagor.
Lyckliga för evigt.
Jag kommer aldrig bli någon prins.
Överhuvudtaget.
Men just nu,
tror jag vi dansar i samma takt.
Och det min vän.

Är allt.

Ibland är det bara skönt att sätta ord på allt. Flickan och jag. Hon kommer till min stad typ snart. Jag är lite småpirrig och allmänt nöjd med tillvaron. Hon gör mig glad och jag gör henne glad. Resten av tiden går åt att tvinga mig själv att inte analysera tillvaron mer än så. Men det viktigaste är att jag är lycklig. Just nu är det, det viktigaste som finns. Det har tagit mig många år att inse att det är kanske det viktigaste som finns.

Jag gillar för övrigt metaforen att dansa. Jag kan inte sätta ord på vad jag exakt menar med det, men jag tror det framgår. Dansa i samma takt betyder väl, i detta fall, att bara vara på samma våglängd. Ett tag i alla fall.

För övrigt. Jag har lyssnat väldigt mycket på Makthaverskan (http://www.myspace.com/makthaverskan) på sistone. Insåg efter att jag skrivit denna text att den påminner lite om deras låt Enough, med refrängen:

And maybe I won't feel this way in ten years
but all I know.
Is that I want to hold you in my arms tonight.

Andetag.

Du är ett orosmoln.
Du stör min vår.
Med dina hot om skurar
och tjock tjock dimma.
(du andas mörker över mina maskrosor)

Egentligen är jag inte så trött på dig.
Inte lika trött som på den
du gjorde mig till.
Men jag har brutit mig loss.
(och med andan i halsen springer jag tills luften tar slut)

Du lockar till samtal
och jag svarar med andfåddhet.
För jag vet att dina läppar smakar
vinterslask, cigarretter och svek.
(och mina andetag blåser iväg dig som ett maskrosfrö)

Fröken G. Jag har släppt henne nu. Helt känns det som. Och kanske är det just därför som jag skriver om henne. Jag vet inte.

Den röda tråden här är andetagen. Som äter upp/befriar. Jag vet inte riktigt. Det kändes som en passande metafor. Det och vår/vinter. För vår relation föll under vintern. Så det känns naturligt att hon får stå för den årstiden. Och mina kommande äventyr får stå för våren. Det känns naturligt att hon får stå för det hårda, kalla och stormiga. Men jag är väl ganska jävig i frågan.

Känns som om min stil har fallerat lite på senaste tiden. Jag måste tillbaka till söta och idiotiska och svåra metaforer. Och mindre bitterhet kanske. Mer spets. Mer kärlek. Jag börjar få plats för kärlek igen. Jag har saknat det.

Allt jag har.

Alltså.
Såhär är det.
Det är inte jag
som får dig
att tappa dina ord.
Det är tvärt om.
Och missförstå mig rätt.
Jag döljer det väl,
för jag vet hur man ljuger
och spelar teater.
Livskunskaper om man så vill.
Men du får mig
att tappa mina ord.
Och de är egentligen,
i grund och botten.

Allt jag har.

Den enda grund
jag har att stå på.
Det enda som aldrig
sviker mig.
Men nu är de borta.
Typ som när atleters kroppar
bara slutar fungera.
Och jag vet verkligen inte
vad det betyder.
Eller var jag står nu.
Men jag vet att du
är den spänning i vardagen.
Jag behöver just nu.
(så Triss kan gå och ta sig).

Har, som jag nämnt tidigare, träffat en ny Fröken. Fast hon är inte en Fröken. Hon är en Flicka. En förvirrande bekantskap. Som vanligt. Men hon är fin, hon gör mig glad. Och det är allt som spelar någon roll just nu. Och jag försöker tvinga varenda överanalyserande nerv i kroppen att låta det vara så. I alla fall just nu. Resten reder sig med tiden. Annars skulle jag snöa in mig på idéer om att det är för tidigt efter uppbrottet med Fröken G. Eller att långdistans, som bevisats tidigare, är en dålig idé, åtminstone för mig. Eller att jag inte vill ha henne, utan bara suga närheten ur henne.

Så jag försöker stilla mina tankar. Stilla dem och nöja mig med spänningen i vardagen. Och bara låta mig själv vara glad. Det är lättare sagt än gjort.

Tillfällighet.

Det kan inte vara
en tillfällighet.
Samma repiga
grammofonskiva.
Bli kär, falla handlöst och...
Krossas.
Det kan inte vara
en tillfällighet.

De mörka skuggor
som slukar mig
inifrån och ut.
Säger mig att det inte är
en jävla tillfällighet.
Jag drar dem till mig.
Fröknarna.
Ger dem makten
att krossa mig.
Och det gör de.
Inte för att de vill.
Inte för att de vill mig ont.
Inte för att de vill se mig lida.
Utan för att jag
gör mig förtjänt av det.
Igen.
Och igen.
Och ännu en gång.

Det är ingen tillfällighet.
För tillfälligheter
händer vid enstaka tillfällen.
Inte igen och igen.

Börjar få panik över det här. Har släppt någon för nära inpå livet. Hon ser mig. Ser igenom mig. Och jag är så rädd för att släppa henne när. Jag är en förstörd människa. Jag korrumperar det jag rör. Förstör och river ner. Och ömkar mig när det vänder. Jag måste stöta bort henne innan hon ser allt som är jag. Jag har för mycket bagage, för många blödande sår som inte vill läka. Fröken L. Fröken G. Fröken V. Sår som aldrig läker. Jag vill bara fly undan dem alla.

Jag vill bara inte göra någon illa. Och för en gångs skull, inkluderar det även mig själv.

Ett ständigt dechiffrerande.

Vägrar känna mer ömkan
över vad som kunde varit.
Ser de lysande dioderna
framför mig.
De blinkar i takt med vårt
långsamma farväl.

Vi var nog aldrig kompatibla.
Som Mac och PC.
Inget Bootcamp som kunde
överskrida våra olikheter.
Våra olika
programmeringar.

Vi är skrivna i kod,
du i siffror
och jag i text.
Jag är uppbyggd av ord
och kommunikation.
Du är ettor och nollor
och ett ständigt
dechiffrerande.

Jag älskade dig,
men jag behöver
Leopard
och du behöver
starta om.

Fröken G. Vi är så olika. Det blir mer och mer tydligt för varje dag. Egentligen vill jag inte skriva om henne. Jag vill skriva om nya Fröknar. För det finns några att skriva om. Framförallt en. Men jag är livrädd att om jag skriver om henne så har jag släppt henne för nära. Så jag nöjer mig med nördpoesi om en dömd kärlek. Tills vidare.

Bara så du vet.

Du lämnade aldrig ett hål
i mitt hjärta.
Du lämnade bara
en möjlighet,
en tomhet
att fylla med
positiva erfarenheter,
givande relationer
sådana som bygger upp.
Till skillnad från
det du gav mig.
Och jag ser mig inte längre
över axeln.
Bara så du vet.

Fröken G. Hon var fin. Är fin. En människa jag uppskattar, tycker om. Älskar. Älskade. Någonstans däremellan. Men hon bröt ner mig. Stampade ner den myrstack som var jag till marken. Och jag börjar mer och mer inse hur mycket skit jag fick ta från henne, skit som jag inte förtjänade. Eller rättare sagt, jag förtjänar relationer som bygger, inte raserar. Relationer som gör mig lycklig. Inte osäker i mig själv. Jag förtjänar bättre. Jag tror vi båda vet det.

Önskar att du skulle sluta spela på mina känslor.

Önskar du skulle sluta spela
på mina känslor.
Byta lyra.

Sluta vara i vägen.
För min process i att glömma
allt du gjort mot mig.

Sluta le mig upp i ansiktet.
Sluta vara lycklig när jag inte är med.
Sluta vara.

Och mitt i alltihopa
undrar jag vem det är
som egentligen låtsas?
(mest)

Fröken G. Vi har samma bekantskapskrets. Det är svårt att inte hamna på samma fester. Det är svårt att låtsas vara okej när man inte är det. Men jag tror det är minst lika svårt för henne. Vilket är skönt, på ett väldigt sadistiskt sätt.

Du är inte välkommen.

Begraver mig
under ett berg av tomhet
och allmän dekadens.
Försöker fylla ett tomrum.
Försöker fylla varje fylla
med mening.

Jag mår bra.
Trots dina försök.
Avsiktliga.
Oavsiktliga.
Det spelar liksom ingen roll längre.
Du är inte välkommen
i mitt huvud.

Du är inte välkommen.
Med dina
intentioner.
Illusioner.
Du byggde upp mig
när jag var som mest
isärplockad.

Och som ett litet barn.
Kunde du inte låta bli
att riva tornet,
när det var som högst.

Fröken G. Det är över nu. Hon har brutit ned mig under sex månaders tid. Medvetet. Omedvetet. Jag vet inte. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Ett stormigt förhållande är över. Vems fel det är bryr jag mig inte om heller. Jag vet bara att jag kan andas igen. Jag tittar mig inte längre över axeln.

Hon gjorde mig illa. Det är allt jag vet. Inte lika illa som Fröken L. Vilket är tur, jag vet inte om jag skulle överleva ett sådant avslut igen. Hon gjorde mig illa. Hon slutade lita på mig. Livet går vidare.

Välkommen tillbaka till verkligheten.

Eller något i den stilen. Fröken G och jag är historia. Ett stormigt förhållande, som i slutändan byggde på endast kompromisser. Jag vet inte riktigt var jag står nu. Hon vet dessutom om denna bloggen (inget som jag avslöjade själv dock).

Tänkte börja skriva igen. Tänkte börja finnas till igen. Andas ut och inte gå på tå. Tänkte finnas till ett tag. Ta reda på vad livet bjuder på. Igen.

Nystart, eller något annat fånigt i den stilen alltså. På återseende.