Allt jag har.

Alltså.
Såhär är det.
Det är inte jag
som får dig
att tappa dina ord.
Det är tvärt om.
Och missförstå mig rätt.
Jag döljer det väl,
för jag vet hur man ljuger
och spelar teater.
Livskunskaper om man så vill.
Men du får mig
att tappa mina ord.
Och de är egentligen,
i grund och botten.

Allt jag har.

Den enda grund
jag har att stå på.
Det enda som aldrig
sviker mig.
Men nu är de borta.
Typ som när atleters kroppar
bara slutar fungera.
Och jag vet verkligen inte
vad det betyder.
Eller var jag står nu.
Men jag vet att du
är den spänning i vardagen.
Jag behöver just nu.
(så Triss kan gå och ta sig).

Har, som jag nämnt tidigare, träffat en ny Fröken. Fast hon är inte en Fröken. Hon är en Flicka. En förvirrande bekantskap. Som vanligt. Men hon är fin, hon gör mig glad. Och det är allt som spelar någon roll just nu. Och jag försöker tvinga varenda överanalyserande nerv i kroppen att låta det vara så. I alla fall just nu. Resten reder sig med tiden. Annars skulle jag snöa in mig på idéer om att det är för tidigt efter uppbrottet med Fröken G. Eller att långdistans, som bevisats tidigare, är en dålig idé, åtminstone för mig. Eller att jag inte vill ha henne, utan bara suga närheten ur henne.

Så jag försöker stilla mina tankar. Stilla dem och nöja mig med spänningen i vardagen. Och bara låta mig själv vara glad. Det är lättare sagt än gjort.