Tillfällighet.

Det kan inte vara
en tillfällighet.
Samma repiga
grammofonskiva.
Bli kär, falla handlöst och...
Krossas.
Det kan inte vara
en tillfällighet.

De mörka skuggor
som slukar mig
inifrån och ut.
Säger mig att det inte är
en jävla tillfällighet.
Jag drar dem till mig.
Fröknarna.
Ger dem makten
att krossa mig.
Och det gör de.
Inte för att de vill.
Inte för att de vill mig ont.
Inte för att de vill se mig lida.
Utan för att jag
gör mig förtjänt av det.
Igen.
Och igen.
Och ännu en gång.

Det är ingen tillfällighet.
För tillfälligheter
händer vid enstaka tillfällen.
Inte igen och igen.

Börjar få panik över det här. Har släppt någon för nära inpå livet. Hon ser mig. Ser igenom mig. Och jag är så rädd för att släppa henne när. Jag är en förstörd människa. Jag korrumperar det jag rör. Förstör och river ner. Och ömkar mig när det vänder. Jag måste stöta bort henne innan hon ser allt som är jag. Jag har för mycket bagage, för många blödande sår som inte vill läka. Fröken L. Fröken G. Fröken V. Sår som aldrig läker. Jag vill bara fly undan dem alla.

Jag vill bara inte göra någon illa. Och för en gångs skull, inkluderar det även mig själv.