Jag tror att jag är döende.

Jag tror att jag är döende.

Kalla mig melodramatisk,

om du vill.

Jag ser bara inget slut på detta

just nu.

Jag är så orkeslös,

viljelös,

anspråkslös.

Det gör ont att se mig själv i spegeln.

(Hur kan jag begära att någon ska älska mig

om inte ens kan låtsas om att jag bryr mig,

om mig själv?)

Jag tror att jag är döende.

Av en sjukdom,

ett nervgift,

som sakta sprider sig

från min hjärna,

till mitt hjärta,

till min rygg.

Invalidiserar allt som är jag.

Det gör ont att se detta skal i spegeln.

(Ser du vad jag ser?)

Jag tror jag är döende.

Och jag önskar

att du kunde se det.

Dålig dag. För mycket tid att tänka, för lite tid att göra saker jag vill göra. Det vore bra att få en förändring snart. Det kryper i kroppen. Jag behöver en ny umgängeskrets, en ny lägenhet, en ny utbildning, en ny stad, en ny gnista, ett nytt liv. Känns som jag kvävs långsamt för tillfället. Vil inte, vill inte, vill inte.

Jag tror att jag måste ta tag i mitt liv snart. Innan jag stjäl en bil och kör utför ett stup. Jag har ju inte ens körkort.