Jag vet ingenting längre.

Jag vet ingenting längre.

Du är för snäll för ditt eget bästa.

Jag tror sitter fast i ett kaninhål

och drömmer om det gröna gräset.

Och ser inte handen som vill hjälpa mig.

Upp.

Igen.

Jag vet ingenting längre.

Du är dum nog att lita på mig.

Vi kanske bara borde blunda bort,

alla känslor, minnen, tankar.

Ska formatera om hjärnan innan jag faller.

Ner.

Igen.

Jag vet verkligen ingenting längre. Får ingen rätsida på mitt känsloliv, överhuvudtaget. Det är ett korthus och varje ny insikt är en vindpust. Jag vill ha det jag inte kan få, jag vill ha det jag vet jag borde hålla mig undan ifrån, jag stöter bort det som vore bra för mig. Vill ha er alla, vill inte ha någon av er.

Vill skydda det fina i henne från det mörka, äckliga i mig. Vill inte att hon ska se allt. Jag vet att jag skulle förstöra henne om jag släpper henne för nära. Idag, imorgon, nästa vecka. Det kommer hända. Jag vill inte lägga mina bördor på hennes axlar. De bär redan alldeles för tungt för någon så ung. Eller för tungt för någon överhuvudtaget.

Villintesåravillintekännavillintefinnastilljustnu.