Blodspår.

Sjunker

så långt ner

i min egen självömkan,

i-landsproblem,

själsliga skrapsår.

Blodspår på väggen.

Du gömde din smärta.

Förblindad av min egen svärta.

Ser inte ditt krossade hjärta.

Blind.

För allt annat.

Än mig själv.

Plåstrar om mina ynkliga skrapsår,

medan du förblöder.

Blodspår på vägen.

Är så oerhört rädd för att jag ska förblinda mig själv i mitt egen självömkan. Jag vill inte vara detta ynkliga skal. Jag vill vara en fast klippa, för dig, er, som kanske behöver eller kommer behöva mig. Jag vill vara den personen. Jag försöker verkligen, men det är så svårt att se bortom sig själv.

Det var egentligen inte meningen att rimma i mitten. Jag gillar inte att rimma i dikter. Det blir fint ibland, men ofta leder det (i alla fall för min del) till nödrim och att dikten inte blir så som den skulle blivit om jag inte låste mig vid vissa ord. Jag är väldigt noga med ordval, så jag vill inte kompromissa med det. Men jag gillade att det blev lite rim. Och det är tre ord som jag gillar. Smärta/hjärta/svärta går ganska bra, hand i hand, dessutom.

För den som tittar noga är första och tredje stycket väldigt lika i uppbyggnaden. Jag tycker om upprepningar. Och nej, det är ingen miss, det ska stå väggen/vägen. Väggen syftar till min lägenhet. Eller bara den där känslan av hur man stänger in sig när man mår dåligt. Väggen är liksom de väggar som sakta kommer närmare och närmare och kväver mig. Vägen är livets väg. Den väg vi alla går, vare sig vi vill eller inte.