Jag ska aldrig ge upp.

Sväljer vintern i mina andetag.

Och låter snön dölja mina tårar

när jag passerar alla gathörn

som skulle varit våra.

Låter natten sluka mig.

Den vitgrå massan maskera mig.

Jag tvättar bort

dig från mig,

oss från staden.

Promenerar bort tyngden på mina axlar.

Jag ska aldrig ge upp.

Jag vet inte riktigt. Mest ord egentligen. En slags mash-up mellan "Jag är så jävla stark utan dig", "Jag behöver dig" och "Ångesten gapar efter mig men jag kämpar vidare". Är inne i en jävligt märklig fas just nu. Får ingen rätsida på några känslor. Så fort jag tror jag släppt Fröken L hugger hon till, i en sång, en bild, ett ord. Och så fort jag resignerat inför att jag inte är över henne, låser jag mig inför att träffa andra, jag skulle kunna bli intresserad av.

Jag gillar snö. Och vinter. De är dessutom fina att ha i dikter. Det gillas.