Nuförtiden.

Gråter inga tårar

för någon annan än

mig själv.

Nuförtiden.

Stöter bort alla andra.

Så att jag inte fäller tårar.

För någon annan.

Nuförtiden.

Ska leva ensam.

Dö ensam.

Så ser mina framtidsutsikter ut.

Nuförtiden.

Jag är inte så bitter som jag verkar, faktiskt. Jag har bara kommit till insikt. En viktigt insikt. Om Fröken L. Jag gråter inga tårar över dig. Det var ett bra tag sen jag gjorde det. Alla tårar jag gråter nu, är för mig själv, bara för mig själv. Egentligen vet jag inte om det är något positivt egentligen, men i mitt huvud är det en liten seger.

Bygger återigen en dikt på återupprepningar. Jag gillar det verkligen, svårt att komma ifrån. Tycker det ger en speciell känsla, som är svår att beskriva, åt dikten. Speciellt när samma ord förmedlar olika känslor. I början vill jag tro att Nuförtiden förmedlar någon slags känsla av hopp, medan sista gången är ordvalet ganska nattsvart. Jag gillar det nattsvarta. Det passar mig alldeles utmärkt.

Jag kom att tänka på häromdagen, appropå nattsvart, att jag kanske borde nämna en ganska viktig sak. Jag är egentligen en glad person, utåtriktad, social, rolig (vill jag själv tro), osv. Mina texter och i förlängning, denna blogg, är min kanal för att få ut alla agressioner, all bitterhet, all osäkerhet. Jag bär dessa känslor ständigt med mig men visar min mask, min fasad utåt. Jag är på något sätt mycket mer mig själv här, än någon annan stans.

Och ännu viktigare kanske. Eftersom texterna är en kanal för alla "dåliga" känslor, är de just de sidor ni läsare får se. Inte de glada, snälla, fina, utan bara de bittra, hemska och sorgsna. Jag är lite mer tredimensionell än så. Ska försöka gräva fram lite ur arkivet som visar på detta också.