Kyss mig, jag är din.

Kyss mig,

jag är din.

Definierar

mig själv

utifrån din vilja.

lite på gott

och mycket på ont.

Kyss mig,

lura mig in.

Kastar mig ut

genom det fönster

som kallas självrespekt.

Och landar tio våningar ner,

nöjd med tillvaron.

Kyss mig,

jag är din.

Ge mig

dina naglar,

dina läppar

mot min hud

och jag är din.

Har reflekterat en hel del kring relationer de senaste dagarna. Veckorna kanske. Jag har en tendens att svika alla de krav jag ställer på mig själv när jag går in i en relation. Jag är väldigt känslomässigt undergiven, exempelvis. Vet inte riktigt hur jag kommer ifrån ett sådant beteende, hur man förändrar sig själv på djupet. Hur gör man för att inte hamna i en beroendeställning?

Jag tror det mesta i själva texten säger sig självt. Metaforen med fönstret är bara något som kom till mig och som jag gillade. Jag har en tendens att straffa mig själv och må, vad jag tror är, bra av det. Jag har för mig att jag nämnde det i ett tidigare inlägg, jag får för mig att jag mår som bäst under någons skosula, fast det egentligen inte är så.