att jag tänker på dig jämt
längre.
Att det gör ont
längre.
Att jag hatar mina minnen
längre.
Nu förbannar jag mest
de rädslor du lämnat med mig.
Alla de saker jag aldrig fruktat,
som nu gör mig livrädd.
De bitar av mig du tog
och som jag inte vet hur jag ska
få tillbaka.
Det var länge sedan jag skrev om Fröken L. Men som det kanske framgår handlar det inte så mycket om henne, egentligen. I mångt och mycket handlar det om Fröken G. Eller om man ska vara helt ärlig, alla de som skulle kunna betyda något.
Jag är bara så rädd. Så rädd för alla de saker jag aldrig varit rädd för. Jag var en kärleksvisionär och nu är jag bara bränd och cynisk. Jag vill så gärna släppa taget - igen - bara ge efter för känslan, men jag kan inte. Det kanske inte är något dåligt, egentligen, men jag känner inte igen mitt eget beteendemönster. Fröken L, du är ett avslutat kapitel, men du hägrar fortfarande.
Jag vill vara naiv igen. Tro på det där som kallas kärlek igen. Just nu, just idag, tror jag inte på någonting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar