Men vi ses nog i helvetet i alla fall.

Sträcker ut handen

genom törnbuskar

för att greppa

något ljust.

När taket faller in

och fingrarna blöder

ägnar jag mig åt

självstudier.

Ser alla avslut

som misslyckanden

och alla misslyckanden

som katastrofer.

Kan aldrig se mig själv

i kaoset av känslor.

Vill hålla om din ros

varsamt

så den inte skadas.

Men jag har aldrig haft

gröna fingrar

och den ruttnar

i mina händer.

Som allt vackert gör

i min närvaro.

Men allt är faktiskt inte

mitt fel.

Jag har lärt mig det nu

blodet och ärren

på mina händer

är mina vittnen.

Vi kommer aldrig

se på varandra igen.

Inte på samma sätt.

Inte alls tror jag.

Men vi ses nog i helvetet i alla fall.

En såndär jätterörig text igen. Mycket känslor. Den grundar sig i den känslan jag haft i kanske alla mina förhållanden, jag förtjänar inte dig. Men sedan, ju mer tiden gått efter förhållandet tagit slut, så har jag insett att det kanske är tvärt om, du förtjänar inte mig. Men sedan flippade allt ut medan jag skrev och det här är resultatet.

Kakofoni av känslor, som vanligt, men jag är ovanligt lugn just nu. Jag tror jag mår bra. Nästan. Har kommit till flera insikter som hjälper mig. Bland annat den ovanstående.