Ur arkivet: Den blinda fläcken.

Vi har ett problem utan någon synbar lösning
men vi kan väl möta det ödet tillsammans?
Det spelar liksom ingen roll hur du sliter
och drar
i ditt liv, som att det vore en antennsladd
bilden blir aldrig tydlig ändå
det är myrornas krig över hela livet
ditt och mitt
men om du ger upp så get jag upp.

Du tror att du bara skadar dig själv, men du skadar mig likväl.
Varför låter du mig inte förhindra det?
Vi kanske kan gråta bort sorgen
och skratta tills all smärta gömmer sig inuti i bröstet
som den blinda fläcken i ögonen.
Som bara märks om man tänker på det.

Jag tror att om vi blundar riktigt hårt
så försvinner allt
blodet och alla krav
och alla brustna hjärtan
och alla personer som inte älskat oss
för de vi är och kan bli.
Jag tror att om vi blundar tillsammans
kan vi gråta bort sorgen,
och skratta in det nya året.

2009-12-06. Något annat tema än kärlek för en gångs skull. Eller detta är väl snarare kärlek till en vän. Och sagda väns svårigheter. Det är så svårt att veta hur man kan hjälpa andra som mår dåligt. Eller rättare sagt, man kan inte göra så mycket. Och oavsett hur mycket man gör känns det som man gör för lite. Jag avskyr känslan av hjälplöshet. Det gör att jag mår dåligt över att andra mår dåligt. Ganska patetiskt, men likväl sant.

Som vanligt har jag slängt in lite symbolik, för att jag är cool och kan inte beskriva saker utan det. Jag gillar tanken på livet som en film och att "antennsladden" krånglar och gör bilden otydlig. Vidare är stycket om den blinda fläcken ganska talande för hur jag själv hanterar oro och smärta. Jag vet inte om alla fungerar så men med distraktioner omkring mig klarar jag mig alldeles utmärkt (och fasaden av att jag klarar mig byggs upp). När jag är själv raseras allt dock.

Jag gillar framförallt det sista stycket med "alla personer som inte älskat oss för de vi är och kan bli". Det betyder mycket för mig. Kanske de inte kommer att betyda något för någon annan som läser det, men jag skriver om vad som är viktigt för mig, inte andra.