Jag hittar inte orden.

Nej.
Jag hittar inte orden
efter tjugotvå år.
Har jag fått slut på ord.
För de finns inga ord.
Inga ord på detta språk
eller något annat jag
känner till.
Inga ord
för vad jag känner.

Vi kanske borde ge upp.
Bristen på ord i språket
visar på att vår relation
är onaturlig,
destruktiv,
kanske rent av
fel.

Eller så håller vi hand
och myntar nya begrepp.
Tillsammans.

Fröken G. Nuförtiden är det bara du. I mitt huvud, i mina texter. Eller nej, det vore att överdriva. Men du är där. Ofta. Och tränger undan allt annat jag vill skriva om. Men snart ses vi igen. Okej inte snart, men snart. Snartare än igår kanske. Då ska jag få klarhet i saker och ting. Eller strula till allt ännu mer.

Kommer för övrigt börja skriva mer så snart jag kommer ur en tentaperiod. Pluggar tolv timmar om dagen för tillfället och orkar inte riktigt med att försöka få ner mina känslor på papper när stress och press slåss om all uppmärksamhet. Det kommer mer, jag har säkert fem-sex tankar till texter som jag ska skriva, de ska bara ner på pränt.

Kanske det till och med blir någonting som inte handlar om mitt förvirrade känsloliv! (förvänta dig inte för mycket nu...)