Samlar all min stressframkallade ångest
i ett glas med vin.
Rött ska det vara,
annars är det inte tillräckligt
pretentiöst.
Annars är jag inte tillräckligt
svår.
Inser någonstans
min egen patetik
mitt i all självömkan.
Jag är en spegelbild av min familj.
Allt som jag avskyr.
Sväljer tårarna med vinet.
Sköljer bort allt det som heter
sans.
Sköljer bort allt det som liknar
självrespekt.
Och fyller på glaset.
Nej, jag är inte alkoholist. Än. Det kommer väl förr eller senare. Ligger väl i släkten. Man har ju dåliga nerver som man sa förr i tiden. Det är något som stillar. Inte för mycket, bara stillar efter två-tre glas. Så man når en balans. Men det är inget jag behöver jämt. Än.
Inser ibland hur pretentiös jag verkar, kanske framförallt genom den här bloggen. Spyr ut all min självömkan, självkritik, självhat för alla att se. Som att gå runt med t-shirt i vintern för att visa mina ärrade armar.
Men jag brukar trösta mig med att jag gör det anonymt. För min egen skull. Och att jag faktiskt inte vet om någon läser det överhuvudtaget. Men ändå...
Jag läser - och om det betyder något tycker jagi nte alls att du verkar pretentiös utan ser dig mer som en med vettig åsikt och tankar i röran av åsikter och annan skit.
SvaraRaderaDet betyder något! Det är märkligt att säga det, för jag skriver för min egen skull (och skulle fortsätta om det så inte fanns någon i hela världen som läste), men det är alltid trevligt att veta att någon läser och uppskattar.
SvaraRaderaJag är en tankfull men rörig person tror jag.