Ren.

Och idag gör det ont.
Sitter vid ett bord
omgiven av bekanta ansikten.
Och jag är ensam
som aldrig förr.
Och ingen märker
att golvet vi sitter på
är tomhet.
Är kvicksand.
Är byggt av lögner.
Och kaklat av lyckliga slut.

Sprickorna i kaklet är oändliga.
Drömmar.
Sökanden.
Vi hittar nog aldrig ut.

Och jag utövar våld.
Mot mig själv
och min omgivning.
Mot den där fläcken på solen.
I mitt huvud.
Som inte går att tvätta bort.
Jag slår och slår ifrån mig.
Torkar.
Skrubbar bort huden.
Från mina armar.
Skrubbar bort lagren i min hjärna.
Och blir aldrig
någonsin
ren.

Jag har inget att tillägga. Idag är orden större än vad jag är. Idag är svärtan mycket mörkare än mina ljuspunkter.

Aktiviteten här varierar. Jag har behövt en paus. Som vanligt. Jag lovar ingenting så har jag ingenting lovat.