Tankar och texter

Ren.

2011-05-12T17:30:00.000+02:00

Och idag gör det ont.
Sitter vid ett bord
omgiven av bekanta ansikten.
Och jag är ensam
som aldrig förr.
Och ingen märker
att golvet vi sitter på
är tomhet.
Är kvicksand.
Är byggt av lögner.
Och kaklat av lyckliga slut.

Sprickorna i kaklet är oändliga.
Drömmar.
Sökanden.
Vi hittar nog aldrig ut.

Och jag utövar våld.
Mot mig själv
och min omgivning.
Mot den där fläcken på solen.
I mitt huvud.
Som inte går att tvätta bort.
Jag slår och slår ifrån mig.
Torkar.
Skrubbar bort huden.
Från mina armar.
Skrubbar bort lagren i min hjärna.
Och blir aldrig
någonsin
ren.

Jag har inget att tillägga. Idag är orden större än vad jag är. Idag är svärtan mycket mörkare än mina ljuspunkter.

Aktiviteten här varierar. Jag har behövt en paus. Som vanligt. Jag lovar ingenting så har jag ingenting lovat.

Som syra.

2011-03-20T14:42:00.004+01:00

Vi är för lika
och för olika.
Och du säger att du ser mig
(och ser igenom mig).
Men du vet inte att
det ligger skärvor på mitt golv.
Och att jag är som syra.
Och allt vackert dör (för mina händer).
Och dina ord är inget mer än tomma löften
om en tid som aldrig kommer finnas (och aldrig funnits).
Så sluta försöka rädda.
Vad som aldrig kan,
borde
eller vill räddas
(det är för sent).

Ibland är ord bara ord. Och ibland kan inte ens jag förklara dem. Det bara känns så. Att jag vill hålla alla som intresserar sig för mig på håll för de inte vet, inte ser vad som är jag. För jag är rutten, intill kärnan, jag är rutten. Korrumperad och förstörd. Och jag vill inte bli lagad av någon jag tycker om för jag förstör bara människor jag tycker om. Jag är rädd. Och har alltid varit det.

Svindel.

2011-03-09T23:35:00.004+01:00

Klättrar på den där stegen
byggd av kärlek
och fördärv.

Vi skrattar tillsammans
och jag älskar
varje sekund av det.

Men jag är rädd
för längtan att vilja
gråta tillsammans.

Klättrar på den där stegen
men ser aldrig ner
för jag får så lätt svindel.

Flickan. Vi är fina tillsammans. Och ju mer jag ser bakåt desto mer ser jag styrkan i att ha en relation utan att sätta begränsningar för sig själva. Sådana begränsningar som uttalade relationstyper ger. Jag är egentligen inte lika rädd för att släppa henne nära som jag är för relationer där saker och ting måste heta en viss sak för att vara på riktigt. Det är svårt att förklara, men relationsanarkismen ligger mer och mer varmt om hjärtat.

Jag ser tillbaka, för att kunna blicka desto längre framåt.

Jag kommer aldrig bli någon prins.

2011-02-23T00:58:00.004+01:00

Varenda överanalyserande cell
i min kropp säger ifrån.
För det här något de inte kan förstå.
Jag tror ju inte på det där med sagor.
Lyckliga för evigt.
Jag kommer aldrig bli någon prins.
Överhuvudtaget.
Men just nu,
tror jag vi dansar i samma takt.
Och det min vän.

Är allt.

Ibland är det bara skönt att sätta ord på allt. Flickan och jag. Hon kommer till min stad typ snart. Jag är lite småpirrig och allmänt nöjd med tillvaron. Hon gör mig glad och jag gör henne glad. Resten av tiden går åt att tvinga mig själv att inte analysera tillvaron mer än så. Men det viktigaste är att jag är lycklig. Just nu är det, det viktigaste som finns. Det har tagit mig många år att inse att det är kanske det viktigaste som finns.

Jag gillar för övrigt metaforen att dansa. Jag kan inte sätta ord på vad jag exakt menar med det, men jag tror det framgår. Dansa i samma takt betyder väl, i detta fall, att bara vara på samma våglängd. Ett tag i alla fall.

För övrigt. Jag har lyssnat väldigt mycket på Makthaverskan (http://www.myspace.com/makthaverskan) på sistone. Insåg efter att jag skrivit denna text att den påminner lite om deras låt Enough, med refrängen:

And maybe I won't feel this way in ten years
but all I know.
Is that I want to hold you in my arms tonight.

Andetag.

2011-02-20T15:45:00.003+01:00

Du är ett orosmoln.
Du stör min vår.
Med dina hot om skurar
och tjock tjock dimma.
(du andas mörker över mina maskrosor)

Egentligen är jag inte så trött på dig.
Inte lika trött som på den
du gjorde mig till.
Men jag har brutit mig loss.
(och med andan i halsen springer jag tills luften tar slut)

Du lockar till samtal
och jag svarar med andfåddhet.
För jag vet att dina läppar smakar
vinterslask, cigarretter och svek.
(och mina andetag blåser iväg dig som ett maskrosfrö)

Fröken G. Jag har släppt henne nu. Helt känns det som. Och kanske är det just därför som jag skriver om henne. Jag vet inte.

Den röda tråden här är andetagen. Som äter upp/befriar. Jag vet inte riktigt. Det kändes som en passande metafor. Det och vår/vinter. För vår relation föll under vintern. Så det känns naturligt att hon får stå för den årstiden. Och mina kommande äventyr får stå för våren. Det känns naturligt att hon får stå för det hårda, kalla och stormiga. Men jag är väl ganska jävig i frågan.

Känns som om min stil har fallerat lite på senaste tiden. Jag måste tillbaka till söta och idiotiska och svåra metaforer. Och mindre bitterhet kanske. Mer spets. Mer kärlek. Jag börjar få plats för kärlek igen. Jag har saknat det.

Allt jag har.

2011-02-16T21:11:00.003+01:00

Alltså.
Såhär är det.
Det är inte jag
som får dig
att tappa dina ord.
Det är tvärt om.
Och missförstå mig rätt.
Jag döljer det väl,
för jag vet hur man ljuger
och spelar teater.
Livskunskaper om man så vill.
Men du får mig
att tappa mina ord.
Och de är egentligen,
i grund och botten.

Allt jag har.

Den enda grund
jag har att stå på.
Det enda som aldrig
sviker mig.
Men nu är de borta.
Typ som när atleters kroppar
bara slutar fungera.
Och jag vet verkligen inte
vad det betyder.
Eller var jag står nu.
Men jag vet att du
är den spänning i vardagen.
Jag behöver just nu.
(så Triss kan gå och ta sig).

Har, som jag nämnt tidigare, träffat en ny Fröken. Fast hon är inte en Fröken. Hon är en Flicka. En förvirrande bekantskap. Som vanligt. Men hon är fin, hon gör mig glad. Och det är allt som spelar någon roll just nu. Och jag försöker tvinga varenda överanalyserande nerv i kroppen att låta det vara så. I alla fall just nu. Resten reder sig med tiden. Annars skulle jag snöa in mig på idéer om att det är för tidigt efter uppbrottet med Fröken G. Eller att långdistans, som bevisats tidigare, är en dålig idé, åtminstone för mig. Eller att jag inte vill ha henne, utan bara suga närheten ur henne.

Så jag försöker stilla mina tankar. Stilla dem och nöja mig med spänningen i vardagen. Och bara låta mig själv vara glad. Det är lättare sagt än gjort.

Tillfällighet.

2011-01-29T18:44:00.004+01:00

Det kan inte vara
en tillfällighet.
Samma repiga
grammofonskiva.
Bli kär, falla handlöst och...
Krossas.
Det kan inte vara
en tillfällighet.

De mörka skuggor
som slukar mig
inifrån och ut.
Säger mig att det inte är
en jävla tillfällighet.
Jag drar dem till mig.
Fröknarna.
Ger dem makten
att krossa mig.
Och det gör de.
Inte för att de vill.
Inte för att de vill mig ont.
Inte för att de vill se mig lida.
Utan för att jag
gör mig förtjänt av det.
Igen.
Och igen.
Och ännu en gång.

Det är ingen tillfällighet.
För tillfälligheter
händer vid enstaka tillfällen.
Inte igen och igen.

Börjar få panik över det här. Har släppt någon för nära inpå livet. Hon ser mig. Ser igenom mig. Och jag är så rädd för att släppa henne när. Jag är en förstörd människa. Jag korrumperar det jag rör. Förstör och river ner. Och ömkar mig när det vänder. Jag måste stöta bort henne innan hon ser allt som är jag. Jag har för mycket bagage, för många blödande sår som inte vill läka. Fröken L. Fröken G. Fröken V. Sår som aldrig läker. Jag vill bara fly undan dem alla.

Jag vill bara inte göra någon illa. Och för en gångs skull, inkluderar det även mig själv.

Ett ständigt dechiffrerande.

2011-01-27T00:03:00.003+01:00

Vägrar känna mer ömkan
över vad som kunde varit.
Ser de lysande dioderna
framför mig.
De blinkar i takt med vårt
långsamma farväl.

Vi var nog aldrig kompatibla.
Som Mac och PC.
Inget Bootcamp som kunde
överskrida våra olikheter.
Våra olika
programmeringar.

Vi är skrivna i kod,
du i siffror
och jag i text.
Jag är uppbyggd av ord
och kommunikation.
Du är ettor och nollor
och ett ständigt
dechiffrerande.

Jag älskade dig,
men jag behöver
Leopard
och du behöver
starta om.

Fröken G. Vi är så olika. Det blir mer och mer tydligt för varje dag. Egentligen vill jag inte skriva om henne. Jag vill skriva om nya Fröknar. För det finns några att skriva om. Framförallt en. Men jag är livrädd att om jag skriver om henne så har jag släppt henne för nära. Så jag nöjer mig med nördpoesi om en dömd kärlek. Tills vidare.

Bara så du vet.

2011-01-25T23:34:00.004+01:00

Du lämnade aldrig ett hål
i mitt hjärta.
Du lämnade bara
en möjlighet,
en tomhet
att fylla med
positiva erfarenheter,
givande relationer
sådana som bygger upp.
Till skillnad från
det du gav mig.
Och jag ser mig inte längre
över axeln.
Bara så du vet.

Fröken G. Hon var fin. Är fin. En människa jag uppskattar, tycker om. Älskar. Älskade. Någonstans däremellan. Men hon bröt ner mig. Stampade ner den myrstack som var jag till marken. Och jag börjar mer och mer inse hur mycket skit jag fick ta från henne, skit som jag inte förtjänade. Eller rättare sagt, jag förtjänar relationer som bygger, inte raserar. Relationer som gör mig lycklig. Inte osäker i mig själv. Jag förtjänar bättre. Jag tror vi båda vet det.

Önskar att du skulle sluta spela på mina känslor.

2011-01-15T14:23:00.003+01:00

Önskar du skulle sluta spela
på mina känslor.
Byta lyra.

Sluta vara i vägen.
För min process i att glömma
allt du gjort mot mig.

Sluta le mig upp i ansiktet.
Sluta vara lycklig när jag inte är med.
Sluta vara.

Och mitt i alltihopa
undrar jag vem det är
som egentligen låtsas?
(mest)

Fröken G. Vi har samma bekantskapskrets. Det är svårt att inte hamna på samma fester. Det är svårt att låtsas vara okej när man inte är det. Men jag tror det är minst lika svårt för henne. Vilket är skönt, på ett väldigt sadistiskt sätt.

Du är inte välkommen.

2011-01-12T22:10:00.007+01:00

Begraver mig
under ett berg av tomhet
och allmän dekadens.
Försöker fylla ett tomrum.
Försöker fylla varje fylla
med mening.

Jag mår bra.
Trots dina försök.
Avsiktliga.
Oavsiktliga.
Det spelar liksom ingen roll längre.
Du är inte välkommen
i mitt huvud.

Du är inte välkommen.
Med dina
intentioner.
Illusioner.
Du byggde upp mig
när jag var som mest
isärplockad.

Och som ett litet barn.
Kunde du inte låta bli
att riva tornet,
när det var som högst.

Fröken G. Det är över nu. Hon har brutit ned mig under sex månaders tid. Medvetet. Omedvetet. Jag vet inte. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Ett stormigt förhållande är över. Vems fel det är bryr jag mig inte om heller. Jag vet bara att jag kan andas igen. Jag tittar mig inte längre över axeln.

Hon gjorde mig illa. Det är allt jag vet. Inte lika illa som Fröken L. Vilket är tur, jag vet inte om jag skulle överleva ett sådant avslut igen. Hon gjorde mig illa. Hon slutade lita på mig. Livet går vidare.

Välkommen tillbaka till verkligheten.

2011-01-03T23:10:00.002+01:00

Eller något i den stilen. Fröken G och jag är historia. Ett stormigt förhållande, som i slutändan byggde på endast kompromisser. Jag vet inte riktigt var jag står nu. Hon vet dessutom om denna bloggen (inget som jag avslöjade själv dock).

Tänkte börja skriva igen. Tänkte börja finnas till igen. Andas ut och inte gå på tå. Tänkte finnas till ett tag. Ta reda på vad livet bjuder på. Igen.

Nystart, eller något annat fånigt i den stilen alltså. På återseende.

Slagen på fingrarna.

2010-06-16T21:20:00.003+02:00

Slagen på fingrarna. Likt en scen ur ett dåtida liv. Och det här är varför jag inte ville släppa dig så nära.

Långt avbrott. Fullt upp med Fröken G. Endera hennes stad, endera min. Som semester när vi ses och allt annat är bara ett evigt väntande. Tomhet. Gråskalor.

Finns så många anledningar varför jag inte ville släppa henne, eller någon annan för den delen, så nära. Det gör så ont när det vänder.

En sådan.

2010-05-27T00:32:00.002+02:00

Du är kanske en sådan
som aldrig någonsin
slutar göra ont.

Fröken L. Gjorde ont idag. Jag är kanske bara låg. Har haft ett långt, välbehövligt uppehåll. Kommer bli mer ord nu tror jag.

Drömmer.

2010-05-04T16:54:00.002+02:00

Jag hinner inte med mitt huvud.
Blundar och sveps med.
Drömmer.

Har inte tid att processa
allt som far igenom huvudet.
Drömmer.

Ge mig tid
så ger jag dig svar.

Har varit bortrest. Därav långsam uppdatering. Har inte tänkt, inte skrivit. Har varit rätt skönt, men det börjar komma tillbaka. Har varit med Fröken G. En hel vecka. En berusande vecka. Väntar på baksmällan. Vet inte vad jag känner längre. Jag hoppas jag får klarhet i det snart.

Befirande vårregn.

2010-04-24T13:48:00.002+02:00

Löser upp känslomässiga knutar.
Springer naken ut i ett befriande vårregn.
Jag kommer att starta krig med mig själv
om jag inte möter vårens nyckfullhet
avklädd och modig.

Jag tror jag bestämt mig. Jag ska blunda och springa och hoppas på det bästa. Vad är det värsta som kan hända? Det är ju ändå bara känslor.

Jag hittar inte orden.

2010-04-22T10:40:00.004+02:00

Nej.
Jag hittar inte orden
efter tjugotvå år.
Har jag fått slut på ord.
För de finns inga ord.
Inga ord på detta språk
eller något annat jag
känner till.
Inga ord
för vad jag känner.

Vi kanske borde ge upp.
Bristen på ord i språket
visar på att vår relation
är onaturlig,
destruktiv,
kanske rent av
fel.

Eller så håller vi hand
och myntar nya begrepp.
Tillsammans.

Fröken G. Nuförtiden är det bara du. I mitt huvud, i mina texter. Eller nej, det vore att överdriva. Men du är där. Ofta. Och tränger undan allt annat jag vill skriva om. Men snart ses vi igen. Okej inte snart, men snart. Snartare än igår kanske. Då ska jag få klarhet i saker och ting. Eller strula till allt ännu mer.

Kommer för övrigt börja skriva mer så snart jag kommer ur en tentaperiod. Pluggar tolv timmar om dagen för tillfället och orkar inte riktigt med att försöka få ner mina känslor på papper när stress och press slåss om all uppmärksamhet. Det kommer mer, jag har säkert fem-sex tankar till texter som jag ska skriva, de ska bara ner på pränt.

Kanske det till och med blir någonting som inte handlar om mitt förvirrade känsloliv! (förvänta dig inte för mycket nu...)

Allt som jag avskyr.

2010-04-16T21:55:00.003+02:00

Samlar all min stressframkallade ångest
i ett glas med vin.
Rött ska det vara,
annars är det inte tillräckligt
pretentiöst.
Annars är jag inte tillräckligt
svår.

Inser någonstans
min egen patetik
mitt i all självömkan.
Jag är en spegelbild av min familj.
Allt som jag avskyr.

Sväljer tårarna med vinet.
Sköljer bort allt det som heter
sans.
Sköljer bort allt det som liknar
självrespekt.
Och fyller på glaset.

Nej, jag är inte alkoholist. Än. Det kommer väl förr eller senare. Ligger väl i släkten. Man har ju dåliga nerver som man sa förr i tiden. Det är något som stillar. Inte för mycket, bara stillar efter två-tre glas. Så man når en balans. Men det är inget jag behöver jämt. Än.

Inser ibland hur pretentiös jag verkar, kanske framförallt genom den här bloggen. Spyr ut all min självömkan, självkritik, självhat för alla att se. Som att gå runt med t-shirt i vintern för att visa mina ärrade armar.

Men jag brukar trösta mig med att jag gör det anonymt. För min egen skull. Och att jag faktiskt inte vet om någon läser det överhuvudtaget. Men ändå...

Ord: 2010-04-14

2010-04-14T21:29:00.002+02:00

Från hundra till noll på två minuter. Om jag inte är kär så varför gör det så jävla ont då? Vill att hon ska förstå att det gör ont, men vill inte tala om det för henne. Vill att hon ska förstå. Hur. Ont. Det. Gör.

Displayen är tom. Fortfarande.

Skugga.

2010-04-13T23:03:00.007+02:00

Längtar efter en skugga
av ett tidigare liv.
Eller kanske
det liv jag vill ha.

Är kär i närheten
sexet
diskussionerna

Allt är så rörigt
skuggor rör sig
i takt med solen.
Går aldrig att fånga.

Fröken G. Jag är livrädd för att släppa henne för nära, men jag gör det ändå varje dag. Ska snart till hennes stad för att hälsa på. Vet inte vart detta leder. Möjligtvis undergång, men det är en ljuv sådan. Vet inte om jag är kär i henne än. Vet bara att jag vill vara med henne. Hela tiden nästan.

Skruvad dualism.

2010-04-08T22:49:00.003+02:00

Det är en skruvad dualism.

När förståndet försöker hämma mig

fast hjärtat slår så fort.

Det var dags för något kort. Något rakt på. Tror inte det behöver sägas mer. Handlar om Fröken G. Förståndet säger, med varje liten cell, varje liten nerv, att jag ska hålla mig undan. Men alla kemiska substanser i kroppen säger något annat. Jag vet inte vad jag ska göra

Den som ger sig in i leken får leken tåla.

2010-04-06T22:47:00.003+02:00

Den som ger sig in i leken

får leken tåla.

Jag dyker med huvudet först

och glömmer bort mina vingar av glas.

Faller handlöst.

Krossar vingarna mot asfalten.

Skär hål i mina drömmar.

Den som ger sig in i leken

får leken tåla.

Jag vet inte om jag tål att leka längre.

Men hon ler så vackert

och masserar min hårbotten.

Fröken G. Hon har lämnat min stad nu och jag står kvar med en tom säng och ett huvud fullt av... Ja, vad? Sex, kyssar, känslor. Säkert något mer också. Tankar och sådant jag inte vet vad jag ska göra åt.

Jag kan inte direkt påstå att jag är sugen på ett distansförhållande efter sejouren med Fröken L. Ett mer destruktivt förhållande, för min del i alla fall, får man leta efter. Samtidigt gör Fröken G mig glad. Älskar att umgås med henne och saknar henne massor nu när hon åkt. Samtidigt vet jag inte om det är tillräckligt. Är jag kär eller gillar jag henne för att hon gillar mig? Är jag redo för ett nytt förhållande? Hur gör jag för att inte falla i gamla mönster? Jag vet verkligen inte.

Vid sådana här tillfällen önskar jag att jag hade tunnelseende och kunde se den röda tråden jag borde följa. Eller bara förstå mig själv.

Så där nära så du kan göra mig illa.

2010-04-04T12:21:00.003+02:00

Vet inte vad du gör med mig.

Vet inte om jag vågar släppa in dig.

Så där nära

så du kan göra mig illa.

Ska gömma det där som kallas

känslor

i ett skal av välvårdade kläder

och tomma leenden.

Fröken G är på besök i min stad. För att träffa mig. Hon gör mig glad. Och väldigt förvirrad. Vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Vet inte hur man hanterar känslor längre. Inte alls. Relationsskadad. Något jag trodde jag aldrig skulle bli.

Kommer nog skriva betydligt mer när hon åkt. Bävar för den dagen redan nu. Är rädd att jag kommer sakna henne, är livrädd för en relation på distans. Jag är så skrämd, så bränd. Vet inte vad jag ska göra eller känna längre.

Någon som du.

2010-03-31T02:42:00.002+02:00

Inget är uppnåeligt längre.

Inte som förr.

Inte alls.

Jag tror du tog den där viljan,

lusten att leva om du så vill.

Den dagen.

Ska leta nya jaktmarker

i sökandet efter dig.

Eller någon som du.

Jag vet faktiskt inte riktigt, som vanligt. Känns lite som ett brev till Fröken L, men jag har inget behov av sådana längre. Det är nog bara min nervositet inför förhållanden som lyser igenom och då måste jag skriva till dåtida Fröknar för att få rätsida på nuet.

När blir man egentligen redo för ett förhållande igen? Och ska man vänta tills man är "redo"? Om man hittar någon innan man är det, eller när man inte ens söker, är det värt att satsa på? Jag vet ingenting längre.

Klockan är snart 03:00 och jag ska upp igen klockan sju. Jag lär mig aldrig vad som är bra för mig själv. Det är skönt att vissa saker är konstanta, oavsett vad som händer ute i världen.

Kyss mig, jag är din.

2010-03-29T19:04:00.005+02:00

Kyss mig,

jag är din.

Definierar

mig själv

utifrån din vilja.

lite på gott

och mycket på ont.

Kyss mig,

lura mig in.

Kastar mig ut

genom det fönster

som kallas självrespekt.

Och landar tio våningar ner,

nöjd med tillvaron.

Kyss mig,

jag är din.

Ge mig

dina naglar,

dina läppar

mot min hud

och jag är din.

Har reflekterat en hel del kring relationer de senaste dagarna. Veckorna kanske. Jag har en tendens att svika alla de krav jag ställer på mig själv när jag går in i en relation. Jag är väldigt känslomässigt undergiven, exempelvis. Vet inte riktigt hur jag kommer ifrån ett sådant beteende, hur man förändrar sig själv på djupet. Hur gör man för att inte hamna i en beroendeställning?

Jag tror det mesta i själva texten säger sig självt. Metaforen med fönstret är bara något som kom till mig och som jag gillade. Jag har en tendens att straffa mig själv och må, vad jag tror är, bra av det. Jag har för mig att jag nämnde det i ett tidigare inlägg, jag får för mig att jag mår som bäst under någons skosula, fast det egentligen inte är så.

Längre.

2010-03-28T19:40:00.002+02:00

Det är inte så

att jag tänker på dig jämt

längre.

Att det gör ont

längre.

Att jag hatar mina minnen

längre.

Nu förbannar jag mest

de rädslor du lämnat med mig.

Alla de saker jag aldrig fruktat,

som nu gör mig livrädd.

De bitar av mig du tog

och som jag inte vet hur jag ska

få tillbaka.

Det var länge sedan jag skrev om Fröken L. Men som det kanske framgår handlar det inte så mycket om henne, egentligen. I mångt och mycket handlar det om Fröken G. Eller om man ska vara helt ärlig, alla de som skulle kunna betyda något.

Jag är bara så rädd. Så rädd för alla de saker jag aldrig varit rädd för. Jag var en kärleksvisionär och nu är jag bara bränd och cynisk. Jag vill så gärna släppa taget - igen - bara ge efter för känslan, men jag kan inte. Det kanske inte är något dåligt, egentligen, men jag känner inte igen mitt eget beteendemönster. Fröken L, du är ett avslutat kapitel, men du hägrar fortfarande.

Jag vill vara naiv igen. Tro på det där som kallas kärlek igen. Just nu, just idag, tror jag inte på någonting alls.

Dansar i takt till tystnaden.

2010-03-22T21:18:00.004+01:00

Eggande tankar.

För många timmar på dygnet

för att hantera

impulserna.

Ensam.

Begraver mig

i stress och panik.

För att få tiden att gå

men klockan

står still.

Oavsett.

Dansar

i takt till tystnaden.

Kysser fantasin.

Passionerat.

Omfamnar lögnen.

Någon slags blandning av allt som händer. Tentapanik och Fröken G och framtidsångest. Hon eggar mig, på så många plan. Men jag hatar att inte ha en aning om vart det kommer leda. Har så många tankar.

Fantasin och lögnen är i detta fall samma sak. Tror jag. Den där fantasin om framtiden som man ändå vet inte kommer hända. Jag blir så förvirrad och stressad av framtiden. Jag brukade inte vara sådan, men nu är jag så svag. Börjar falla in i dåliga mönster igen, såsom jag gör när jag blir stressad. För mycket kaffe, för lite mat, för lite sömn. Näsblod, yrsel och allmän förvirring. Dåliga rutiner och onda cirklar. Men det är ju skönt när allt är som vanligt.

Kyss mig, så det gör ont.

2010-03-21T21:15:00.003+01:00

Det snurrar i huvudet.

Som ett diskotek

av känslor

och impulser.

Jag känner inte dig,

men jag känner något

för dig.

Jag vet bara inte vad.

För många fantasier

om dina händer

att jag glömt hur man fungerar

som människa.

Konkreta känslor

har aldrig varit

min grej.

Kyss mig,

så det gör ont.

Har träffat en ny Fröken. En Fröken G. Hon gör mig glad. Förvirrad. Rädd. Kåt. Glad. Jag gillar det. Och jag avskyr det. Jag vill kunna ge efter för känslan som hon ger mig, men jag vågar inte. Jag har inget emot att bli dominerad, men när någon bryter sig in i min hjärna och bosätter sig där, då blir jag rädd. Jag har en tendens att förstöra sådant.

Det hela eskalerar lavinartat. Är jag redo för något som skulle kunna bli ett förhållande? Är jag redo att ge det förtroendet igen? Senast jag gjorde det, blev jag ganska bokstavligen krossad. Som vas möter stengolv. Jag vill, jag är rädd, jag är svag men jag klarar allt. Det där med konkreta känslor har verkligen aldrig varit min grej.

Jag måste bort.

2010-03-19T00:04:00.003+01:00

Det är en overklig känsla

när staden man älskar

är för liten

för stor

för obekant

och för välkänd.

På samma gång.

Som en partner

som kväver en

med sina andetag.

Men kysser en

så mjukt

att man nästan

nästan

kan leva med det.

Jag måste bort.

Ack, Stockholm. Jag älskar dig egentligen, men jag måste måste måste lämna dig. Du kväver dig med dina gathörn och dina vackra byggnader.

Jag ska söka mig bort. Jag vet inte vart än, men jag måste bort. Börja om. Det är en spännande men osäker tid att vara jag just nu.

Reality check.

2010-03-16T00:49:00.003+01:00

Drömmer drömmar

som gör ont.

Vågar inte hoppas

att saker och ting

ska reda ut sig.

Eller så kan jag inte

acceptera att det går bra

för en gångs skull.

Jag vet inte varför jag bromsar mig själv. Kan jag inte bara släppa taget och låta saker och ting hända? Jag är rädd för att såra och bli sårad, men till vilken gräns kan man skydda sig själv? Jag är ömtålig, men jag tål nog mer än jag tror, egentligen.

Vill ha på skygglapparna och dyka ner i det svarta havet, men jag har varit med för många gånger förut. På gott och ont.

Ur arkivet: Grammatik för käsloskadade idioter.

2010-03-09T22:44:00.004+01:00

Du är sammansatta motsatsord
fulsnygg och kallvarm
jag var aldrig speciellt duktigt på grammatik
så det är inte konstigt att jag inte förstår dig

Du är också prepositioner
fast bara på och inte på
om vart annat
så det är inte konstigt att jag inte förstår dig

Jag är bättre än du
bra, bättre, bäst, bästast
för jag är i alla fall ärlig
så det är inte konstigt om du avskyr mig

2009-04-07. En gammal text som i mångt och mycket handlar om Fröken V, men egentligen, på djupet, handlar om de märkliga relationer jag haft. Jag tyckte det var ett intressant grepp att leka med grammatik för att visa på de missförstånd och svårigheter man har i kommunikationen. Eller i ett förhållande i sig.

Det är så märkligt egentligen. Jag har en gång i tiden trott att jag förstår mig på folk. Att jag var en sådan där förstå-sig-påare. Den bilden av mig själv har blivit mer och mer kantstött. Nuförtiden är jag glad om jag kan förstå en bråkdel av mig själv, mina egna känslor och impulser. Skulle ge mycket för insikt. Eller är det så att insikten inte visar det jag vill se, så jag väljer att inte se den?

Opassande tankar.

2010-03-08T22:40:00.004+01:00

Blickar.

Blå iris.

Möter brun.

Opassande tankar.

Fingrar dansar.

Över hud.

En kropp.

Flera mål.

Multipla mål.

Om du så vill.

Ögonblicket.

Är förbi.

Men inte.

Känslan.

Kände för att skriva något annorlunda nu. Åtrå. I en blick. Ett ögonblick. Inspirerad av de senaste dagarna kanske, jag vet inte. Något farligt är på gång. Så som det alltid blir när jag är attraherad av någon. Det är farligt. Som en balansgång med känslomässig undergång som insats. Men jag satsar, för det är det enda som jag vet hur man gör här i livet. Satsa fullt ut på alla rep som kastas till mig. Om det är något som jag tänker vara stolt över på ålderns höst, ska det vara att jag aldrig sa "jag vågar inte".

Jag kan inte beskriva åtrå och attraktion i annat än väldigt korta meningar. Det är så pass irrationella, hastiga känsloeruptioner så det blir alltid i korta meningar för mig. Så är det bara. Jag skriver det som finns i huvudet och tillrättalägger väldigt lite.

Men vi ses nog i helvetet i alla fall.

2010-03-07T14:18:00.006+01:00

Sträcker ut handen

genom törnbuskar

för att greppa

något ljust.

När taket faller in

och fingrarna blöder

ägnar jag mig åt

självstudier.

Ser alla avslut

som misslyckanden

och alla misslyckanden

som katastrofer.

Kan aldrig se mig själv

i kaoset av känslor.

Vill hålla om din ros

varsamt

så den inte skadas.

Men jag har aldrig haft

gröna fingrar

och den ruttnar

i mina händer.

Som allt vackert gör

i min närvaro.

Men allt är faktiskt inte

mitt fel.

Jag har lärt mig det nu

blodet och ärren

på mina händer

är mina vittnen.

Vi kommer aldrig

se på varandra igen.

Inte på samma sätt.

Inte alls tror jag.

Men vi ses nog i helvetet i alla fall.

En såndär jätterörig text igen. Mycket känslor. Den grundar sig i den känslan jag haft i kanske alla mina förhållanden, jag förtjänar inte dig. Men sedan, ju mer tiden gått efter förhållandet tagit slut, så har jag insett att det kanske är tvärt om, du förtjänar inte mig. Men sedan flippade allt ut medan jag skrev och det här är resultatet.

Kakofoni av känslor, som vanligt, men jag är ovanligt lugn just nu. Jag tror jag mår bra. Nästan. Har kommit till flera insikter som hjälper mig. Bland annat den ovanstående.

Ord: 2010-03-05.

2010-03-05T18:05:00.004+01:00

Jag ska ut på stan för att jag inte står ut med min egen närvaro längre. Måste andas nya doften, annars kommer jag inte kunna se mig själv i spegeln imorgon bitti.

God kväll, god natt, lycka till och dra åt helvete. I dimman finns alla känslor och all ångest och all lycka. Jag ska fånga det i min hand.

(Jag vägrar för övrigt göra ovanstående bild av Sølve Sundsbo svartvit, det vore att skända).

Nuförtiden.

2010-03-04T23:08:00.004+01:00

Gråter inga tårar

för någon annan än

mig själv.

Nuförtiden.

Stöter bort alla andra.

Så att jag inte fäller tårar.

För någon annan.

Nuförtiden.

Ska leva ensam.

Dö ensam.

Så ser mina framtidsutsikter ut.

Nuförtiden.

Jag är inte så bitter som jag verkar, faktiskt. Jag har bara kommit till insikt. En viktigt insikt. Om Fröken L. Jag gråter inga tårar över dig. Det var ett bra tag sen jag gjorde det. Alla tårar jag gråter nu, är för mig själv, bara för mig själv. Egentligen vet jag inte om det är något positivt egentligen, men i mitt huvud är det en liten seger.

Bygger återigen en dikt på återupprepningar. Jag gillar det verkligen, svårt att komma ifrån. Tycker det ger en speciell känsla, som är svår att beskriva, åt dikten. Speciellt när samma ord förmedlar olika känslor. I början vill jag tro att Nuförtiden förmedlar någon slags känsla av hopp, medan sista gången är ordvalet ganska nattsvart. Jag gillar det nattsvarta. Det passar mig alldeles utmärkt.

Jag kom att tänka på häromdagen, appropå nattsvart, att jag kanske borde nämna en ganska viktig sak. Jag är egentligen en glad person, utåtriktad, social, rolig (vill jag själv tro), osv. Mina texter och i förlängning, denna blogg, är min kanal för att få ut alla agressioner, all bitterhet, all osäkerhet. Jag bär dessa känslor ständigt med mig men visar min mask, min fasad utåt. Jag är på något sätt mycket mer mig själv här, än någon annan stans.

Och ännu viktigare kanske. Eftersom texterna är en kanal för alla "dåliga" känslor, är de just de sidor ni läsare får se. Inte de glada, snälla, fina, utan bara de bittra, hemska och sorgsna. Jag är lite mer tredimensionell än så. Ska försöka gräva fram lite ur arkivet som visar på detta också.

Jag trodde.

2010-03-01T22:56:00.004+01:00

Ska sluta försöka vara

någon

något

vackert.

Se mig själv i spegeln.

Och se sanningen

i reflektionen.

Ord som faller som

tegelstenar.

Och tystnad som faller som

hagel.

Jag trodde.

I min illusion

om mig själv

och min existens.

Att jag betydde

något alls

för någon annan.

Vem som helst.

Det kommer gå över. Jag kommer tillbaka snart. Men idag är en dålig dag. En väldigt dålig dag. En dag när det kryper i mig och jag ser verkligen inget som lyser upp vintermörkret. Allt jag rör vid blir förkolnat och förstört. Allt jag älskar dör.

Jag var fruktansvärt lycklig igår. Det gick över. Jag behöver stora mängder alkohol. Eller bara någon att hålla om. Tills det går över. Jag vill inte mer. Det räcker nu.

Ska sova snart.

2010-03-01T18:49:00.003+01:00

Patetisk livsform.

Tragisk existens.

Står inte ut med

min egen spegelbild.

Och andras blickar.

Vämjelse.

Avsmak.

Inför det som definierar

mig själv.

Ska sova snart.

Länge och väl.

Allt står still just nu. Och jag står verkligen inte ut med mitt eget beteendemönster. Mina oresonliga krav på omgivningen. Mitt stillastående liv som rör sig ett steg framåt och två steg bakåt. Står med en skarpladdad pistol mot mitt huvud och trycker av tills ammunitionen sinar.

Inte ens flyktigt.

2010-02-28T21:29:00.003+01:00

Jag hälsade på.

Din stad.

Den välkomnade mig.

Med slask.

Kall vind.

Men inte det mörker

jag trodde skulle sluka mig.

Den välkomnade mig.

Med ett par

främmande läppar

och en främmande kropp.

Du var inte där.

Inte ens flyktigt.

Fröken L. Du har börjat släppa ditt grepp om mig. Du upplöser dig. Sakta. Jag saknar dig knappt. Slut på tårar. Slut på ångest. Tack.

Klockan lämnade jag i ett dåtida liv.

2010-02-24T00:50:00.005+01:00

Klär upp mig

i nystruken skjorta

och putsade, vita lögner.

För att få dagarna att gå.

Klockan lämnade jag

i ett dåtida liv.

Ett vårdat yttre

för ett smutsigt inre.

Handlar mig vacker

för att dölja

allt som är jag.

Spacklar fasaden.

Jag kysser aldrig någon

på första dejten.

Jag knullar dig,

fysisk och mentalt.

Eller pussar dig godnatt

på kinden.

Alla vägar ut

ur rondellen

är fulla av snö.

Snöröjningen kommer.

Jag hoppas bara

den inte anländer.

För sent.

Åter igen. Jag försöker variera mig, men det är svårt. Jag skriver det jag ältar, tänker på, det som känns. Jag skriver de ord som kommer. Allt annat vore att ljuga. Jag skrev den i alla fall inte med Fröken L i åtanke. Små framsteg är också framsteg.

Gillar kanske fösta stycket bäst, tätt följt av det andra. Jag är fåfäng, det är jag den första att erkänna. Sedan om det beror på att jag vill dölja ett smutsigt inre, det vet jag inte, men tanken slår mig ibland. Att jag spacklar fasaden. Jag är speciellt förtjust i "För att få dagarna att gå. Klockan lämnade jag i ett dåtida liv". Försökte väl förmedla den känslan av att jag har mina rutiner och metoder för att få tiden att gå, även om kanske klockan står still. Jag kan nog inte beskriva det bättre än så. Tid är inte alltid relevant till vad klockan säger.

Det tredje stycket är väldigt sant, på ett sätt. Jag har liksom inget mellanläge mellan godnattpuss och totalt övertagande. Jag saknar ett känslomässigt spektra. Mycket är svart och vitt och några få enstaka gråskalor. I alla fall när det kommer till attraktion.

Sista stycket är ganska simpelt. Rondeller är cirklar. Cirkulerar samma tankar i samma banor. Lämnar aldrig mönstret, kommer aldrig vidare. Men det ska gå. Någon gång ska jag lära mig.

Mall.

2010-02-23T23:04:00.004+01:00

Ska forma om mitt liv

efter någon annans.

Mall.

Ska forma om mina känslor

efter samhällets.

Mall.

Ska stöpa om min kropp

efter attraktionens.

Mall.

Ska byta riktning

efter mina egna.

Mål.

Ganska platt i mitt eget tycke. Men jag har lärt mig att inte anta att andra kommer tycka att de dikter jag själv anser vara dåliga, är dåliga. Det brukar snarare vara tvärt om.

Så ser mitt liv ut. Faktiskt. Jag har tappat bort mig själv, i mina egna och andras krav och åsikter. Jag vet inte hur jag ska göra. För många val, på gott och ont. För många vägval och jag är rädd för vad som händer om jag väljer fel. Jag brukar inte låta andra påverka mig, jag brukar inte oroa mig för konsekvenser. Men något har förändrats de senaste månaderna. Visionären har försvunnit. Inte helt, men han har gömt sig.

Ord: 2010-02-22.

2010-02-22T16:12:00.005+01:00

Jag skjuter mig själv i foten. Ska aldrig blicka framåt upp igen, för jag faller bara ner. Stapplar fram mot ingenting. Rör mig långsamt. Tiden rör sig långsamt. Och fruktansvärt snabbt. Alla beslut jag fattar blir till laviner. Snön sköljer över mig. Lägger mig ner för att dö.

Eskapism.

2010-02-20T02:33:00.005+01:00

Dröjer mig kvar

i dagdrömmar

om ditt hår

allt oftare.

Klipper banden

till mig själv

och framförallt

mitt medvetande.

Försöker leva

drömmen och

verkligheten.

Parallellt.

Jag har blivit

alldeles för gammal

för att vara

ung och dum.

Eskapism.

Är bara ännu en

synonym för

mitt långsamma självmord.

Behövde skriva på något nytt sätt. Gillar det personligen. Försökte vara lite flummigare, vet inte om det märks. Inte för att vara svår och missförstådd utan för att jag har svårt att förklara irrationalitet, med någon slags rationalitet. Jag kan inte beskriva den röra i mitt huvud utan att vara flytande och otydlig.

Fast egentligen är det en av mina mer enkla dikter. Ingen symbolik att förklara, exempelvis. Men sammanhanget kanske är svårare. Jag borde verkligen skärpa till mig. Skriva om något nytt. Jag är för ung för att vara så bitter, för gammal för att skriva töntiga dikter. Skjut mig.

Ur arkivet: Känslorna kolliderar i min morgonyoghurt.

2010-02-18T00:01:00.002+01:00

Känslorna kolliderar i min morgonyoghurt.
Vet inte om jag ska lyssna på Havre Fras-kuddar eller Eldorado-sylt.
Sväljer alltihopa utan att tugga som för att slippa.

Men känslorna väller upp igen i stötar när jag hukar över toalettstolen
Och med snorig näsa och rinniga ögon spelas allt upp igen
Men nu simmar känslorna runt i klosetten istället

2009-03-19. Jag har inte haft någon inspiration på de senaste dagarna och har haft sjukt mycket att göra och tänka på. Detta är en gammal text som jag skrev i våras när jag försökte komma över Fröken V:s och mitt märkliga förhållande. Som inte var ett förhållande. Men ändå. Typ. Samtidigt som jag träffade andra. Och hatade mig själv.

Det är ännu en "jag blir inte klok på mina känslor"-dikt. Allt är bara rörigt och varje impuls säger åt mig att göra något nytt, något gammalt, något blått. Allt bara kolliderar och blir till en röra i halsen, magen och man önskar man kunde spy upp det och spola ner det. Men det kan man inte.

Ur arkivet: Man lagar inte förstörda hjärtan med silvertejp.

2010-02-15T19:24:00.003+01:00

Jag tror att det blev fel från början.
Jag var inte menad att bli till,
en defekt födde en annan defekt – eller ett litet misstag födde ett större misslyckande.
Man defibrillerar inte sådana som jag.
Man räddar inte det som redan dött - eller kanske aldrig levt, på riktigt.
Så sluta le och göra mig varm inombords.
Du kan inte fixa det trasiga och söndriga
som finns inuti mig.
Du kan inte smeka bort skarvarna
Där bitarna inte riktigt passar ihop – som de borde, eller kanske skulle gjort på någon annan.
Som inte är jag.
Lägg inte ett tusenbitarspussel om du vet
redan från början att mittenbitarna saknas.
Jag tror att allt blev fel från början.

Man lagar inte förstörda hjärtan med silvertejp.

2009-09-25. Jag har en tendens att hata mig själv typ hela tiden. Och ibland måste jag skriva om det. Om jag är så trasig som jag försöker få det att framstå vet jag inte själv. Kanske är det värre än jag tror, kanske är jag bara gnällig. Det är fånigt, men ibland, när jag stänger in mig i mig själv, hatar jag det faktum att jag vet om att jag är ett misstag. Oplanerad. "Ett litet misstag födde ett större misslyckande", så att säga.

Dikten skrevs, så som så mycket annat, under mitt förhållande med Fröken L. Det är hon som är "du" i texten. Men egentligen skulle det kunna vara vem som helst. Vem som helst som ser något i mig, vad som helst, för jag kan aldrig se det själv. En vän sa till mig "Kan man inte laga det med silvertejp är det trasigt". Det stämmer nog ganska bra.

Rundar av.

2010-02-14T00:30:00.003+01:00

Rundar av kvällarna

med känslohybris

och tomma glas.

Rundar av känslorna

med förnekelse

och tomma glas.

Rundar av tillvaron

med lögner

och blekmedel.

Har haft en konstig vecka. Med risk för att upprepa mig så har det varit rörigt på känslofronten. Blandar förälskelse med platonisk kärlek. Slängs fram och tillbaka mellan olika känslor från dag till dag. Jag är inte trevlig att vara runt just nu och i all min ansträngning att inte såra, beter jag mig som ett svin. Tror jag.

Ordet blekmedel vet jag inte riktigt hur jag ska förklara. Hur man vill, på kemisk väg helst, fräta bort minnen, känslor. För att få bort, skrubba bort fläckarna. Eller för att få klarhet i allt bara. Jag skulle må bra av lite klarhet. Klarhet och kramar.

Minnena.

2010-02-12T09:41:00.003+01:00

Minnena är det som håller dig kvar.

(skratt, kyssar, leenden, diskussioner, tystnad)

De har etsats sig fast på min näthinna.

Minnena är mitt berusningsmedel,

håller mig sådär lagom beroende.

Minnena är det som håller dig på avstånd.

(tårar, ensamhet, osynlig, oviktig, tystnad)

De har etsats sig fast på min näthinna.

Minnena är mitt berusningsmedel,

och min ständiga bakfylla.

Fröken L. Men som vanligt när jag skriver så är det så rörigt i mitt lilla huvud så det är svårt att centrera en text till en person eller en händelse. Det handlar om Fröken L, ja (och jag har varit på väg att skriva denna dikt så många gånger), men det handlar också om Fröken V. Och Fröken S. Det är så svårt att förklara ibland.

Jag ska vara ärlig, denna är väldigt inspirerad av en artist som heter Alex Day (alexdaymusic.com, där kan du lyssna på alla hans låtar, gratis) och hans sång "No Sacrifice", med följande textrad:

Memories are remedies to stop me wanting you too much.

Memory's my ecstacy to keep me craving you enough.

Jag blir ofta inspirerad av en speciell rad som tilltalar mig och måste skriva något inspirerat av det. Mina rader applicerar dock på mitt liv. Och förhoppningsvis har de sitt eget värde också.

Jag insåg att jag upprepade mig väldigt mycket, men jag gillar det. Jag gillar upprepningar, de förstärker i många fall. De kan också förmedla så olika saker, som t.ex. ordet tystnad står för den där underbara tystnaden som uppstår när man ligger i en säng och bara tycker om varandra, utan att några ord behöver sägas. Det andra tystnad står för den tystnaden när man inte längre har något att säga till varandra.

Med Minnena är det som håller dig kvar. / Minnena är det som håller dig på avstånd ville jag beskriva den känslan som man får när man är så beroende av en person och vill ha tillbaka den, men man vet att det skulle skada en ännu mer. Känslorna och förnuftet slåss mot varandra. Man vet hela tiden vem som har rätt, men det är så svårt att vara klok.

Treraderspoesi: Undergången.

2010-02-11T23:42:00.002+01:00

"Jag kommer förstöra dig"

Hon kysser min hals.

Ler undergången i ansiktet.

Det är precis vad som kommer hända. Och jag tror inte jag har kvar makten att hindra dig. Förlåt mig, men jag faller in i dig, med allt vad det innebär. Du kommer suga in all ångest genom mina läppar och gå under av tyngden. Förlåt.

Jag vill hitta hem, borta.

2010-02-10T22:45:00.003+01:00

Jag ska fly undan denna stad

som kväver mig med sina andetag.

Sina siluetter, skuggor.

Jag ska fly, bort.

Återuppfinna mig själv.

Skära bort det som varit.

Med tidens skalpell.

Alla minnen, mina särdrag.

Börja om på en ny tavla.

Måla med nya färger
över allt det svarta
som Stockholmsnätter gett mig.

Nya mönster och nya geometriska figurer.

Återskapa onda cirklar.

Jag vill hitta hem, borta.

Har tankar om att lämna Stockholm. Fly landet. Fly alla minnen och bara börja om. Stå på mina egna taniga ben, helt själv. Det vore skönt. Men jag är rädd för vad som händer när ångesten kommer krypande och jag är ensam i en ny stad. Jag är rädd för allt som kan gå fel. Jag vill, vill, vill. Men kommer jag våga?

Jag älskar Stockholm, egentligen. Men staden kväver mig. Det är något jag inte tål med den. En slags astmaliknande reaktion mot staden i sig. Vill bara börja om. Gärna snart.

Svart is.

2010-02-10T00:57:00.002+01:00

Det svarta havet

har frusit

och lämnat.

Svart is.

Kvar för oss att halka på

och falla.

In i varandra,

bort från varandra.

Svart is.

Som knakar när man gå på den

som spricker sakta,

ju närmare våren kommer.

Ju närmare vi kommer.

Och vi vet aldrig

när den brister.

Men jag vet

att det svarta havet

väntar där under.

Det är total jävla istid i huvudet nu. Har frusit in mig på samma ansikten, samma känslor, samma tankar. Jag ska försöka variera mig snart, jag lovar. Jag försöker, försöker rycka upp mig. Det går sådär. Nästa vecka, när tentaångesten släppt, när känslorna lugnat ner sig kanske. Lite i alla fall.

Jag har för övrigt bestämt mig för att inkludera bilder till texten. Slumpmässigt valda bilder som passar, eller inte passar texten. Som jag gör svart-vita för att de liksom ska passa in i det dystopiska färgschemat.

Jag vet ingenting längre.

2010-02-09T16:16:00.003+01:00

Jag vet ingenting längre.

Du är för snäll för ditt eget bästa.

Jag tror sitter fast i ett kaninhål

och drömmer om det gröna gräset.

Och ser inte handen som vill hjälpa mig.

Upp.

Igen.

Jag vet ingenting längre.

Du är dum nog att lita på mig.

Vi kanske bara borde blunda bort,

alla känslor, minnen, tankar.

Ska formatera om hjärnan innan jag faller.

Ner.

Igen.

Jag vet verkligen ingenting längre. Får ingen rätsida på mitt känsloliv, överhuvudtaget. Det är ett korthus och varje ny insikt är en vindpust. Jag vill ha det jag inte kan få, jag vill ha det jag vet jag borde hålla mig undan ifrån, jag stöter bort det som vore bra för mig. Vill ha er alla, vill inte ha någon av er.

Vill skydda det fina i henne från det mörka, äckliga i mig. Vill inte att hon ska se allt. Jag vet att jag skulle förstöra henne om jag släpper henne för nära. Idag, imorgon, nästa vecka. Det kommer hända. Jag vill inte lägga mina bördor på hennes axlar. De bär redan alldeles för tungt för någon så ung. Eller för tungt för någon överhuvudtaget.

Villintesåravillintekännavillintefinnastilljustnu.

Jag är den jag är.

2010-02-08T23:32:00.003+01:00

Förstör allt vackert nära mig.

Kan aldrig bygga upp.

Någonsin.

(Jag är den jag är.)

Du är relativt hel.

Se dig inte om.

Och gå härifrån.

Jag kommer att förstöra detta också. Jag kände det på mig och jag känner det på mig nu. Varför drar jag mig aldrig ur, innan allt går åt helvete? Jag försökte blunda bort alla känslor och händelser. Och nu står jag där igen. Med ett huvud fullt av känslor som rusar fram och tillbaka. Fröken L, Fröken V, Fröken S. Förlåt mig. Alla ni. Och alla ni andra. Förlåt mig. Jag önskar jag kunde vara något annat, någon annan. Inte denna spillra av en människa utan en aning om vad han ska göra med sig själv.

Jag vill slå hål på molnen och låta regnet skölja över mig.

Blodspår.

2010-02-07T22:33:00.003+01:00

Sjunker

så långt ner

i min egen självömkan,

i-landsproblem,

själsliga skrapsår.

Blodspår på väggen.

Du gömde din smärta.

Förblindad av min egen svärta.

Ser inte ditt krossade hjärta.

Blind.

För allt annat.

Än mig själv.

Plåstrar om mina ynkliga skrapsår,

medan du förblöder.

Blodspår på vägen.

Är så oerhört rädd för att jag ska förblinda mig själv i mitt egen självömkan. Jag vill inte vara detta ynkliga skal. Jag vill vara en fast klippa, för dig, er, som kanske behöver eller kommer behöva mig. Jag vill vara den personen. Jag försöker verkligen, men det är så svårt att se bortom sig själv.

Det var egentligen inte meningen att rimma i mitten. Jag gillar inte att rimma i dikter. Det blir fint ibland, men ofta leder det (i alla fall för min del) till nödrim och att dikten inte blir så som den skulle blivit om jag inte låste mig vid vissa ord. Jag är väldigt noga med ordval, så jag vill inte kompromissa med det. Men jag gillade att det blev lite rim. Och det är tre ord som jag gillar. Smärta/hjärta/svärta går ganska bra, hand i hand, dessutom.

För den som tittar noga är första och tredje stycket väldigt lika i uppbyggnaden. Jag tycker om upprepningar. Och nej, det är ingen miss, det ska stå väggen/vägen. Väggen syftar till min lägenhet. Eller bara den där känslan av hur man stänger in sig när man mår dåligt. Väggen är liksom de väggar som sakta kommer närmare och närmare och kväver mig. Vägen är livets väg. Den väg vi alla går, vare sig vi vill eller inte.

Jag ska aldrig ge upp.

2010-02-04T02:34:00.003+01:00

Sväljer vintern i mina andetag.

Och låter snön dölja mina tårar

när jag passerar alla gathörn

som skulle varit våra.

Låter natten sluka mig.

Den vitgrå massan maskera mig.

Jag tvättar bort

dig från mig,

oss från staden.

Promenerar bort tyngden på mina axlar.

Jag ska aldrig ge upp.

Jag vet inte riktigt. Mest ord egentligen. En slags mash-up mellan "Jag är så jävla stark utan dig", "Jag behöver dig" och "Ångesten gapar efter mig men jag kämpar vidare". Är inne i en jävligt märklig fas just nu. Får ingen rätsida på några känslor. Så fort jag tror jag släppt Fröken L hugger hon till, i en sång, en bild, ett ord. Och så fort jag resignerat inför att jag inte är över henne, låser jag mig inför att träffa andra, jag skulle kunna bli intresserad av.

Jag gillar snö. Och vinter. De är dessutom fina att ha i dikter. Det gillas.

Jag tror att jag är döende.

2010-02-02T11:30:00.004+01:00

Jag tror att jag är döende.

Kalla mig melodramatisk,

om du vill.

Jag ser bara inget slut på detta

just nu.

Jag är så orkeslös,

viljelös,

anspråkslös.

Det gör ont att se mig själv i spegeln.

(Hur kan jag begära att någon ska älska mig

om inte ens kan låtsas om att jag bryr mig,

om mig själv?)

Jag tror att jag är döende.

Av en sjukdom,

ett nervgift,

som sakta sprider sig

från min hjärna,

till mitt hjärta,

till min rygg.

Invalidiserar allt som är jag.

Det gör ont att se detta skal i spegeln.

(Ser du vad jag ser?)

Jag tror jag är döende.

Och jag önskar

att du kunde se det.

Dålig dag. För mycket tid att tänka, för lite tid att göra saker jag vill göra. Det vore bra att få en förändring snart. Det kryper i kroppen. Jag behöver en ny umgängeskrets, en ny lägenhet, en ny utbildning, en ny stad, en ny gnista, ett nytt liv. Känns som jag kvävs långsamt för tillfället. Vil inte, vill inte, vill inte.

Jag tror att jag måste ta tag i mitt liv snart. Innan jag stjäl en bil och kör utför ett stup. Jag har ju inte ens körkort.

Treraderspoesi: Dansade bort sansen.

2010-02-02T01:02:00.003+01:00

Dansade bort sansen.

Drack bort förnuftet.

Behöll ångesten.

Alkoholen hjälper inte i längden. Jag måste hitta en bättre lösning. Vill skrubba bort minnena från min hjärna. Tvätta bort alla rester med syra. Jag vill inte vara längre.

Ärr, hud, minnen.

2010-01-31T22:29:00.002+01:00

Jag räknar ärren

som ni lämnat,

stygnen från alla

gapande sår.

Dansar med fingrarna

över min nakna hud

och trycker till

på att ställen som aldrig läkt.

Ni bleknar för varje dag,

men kommer aldrig lämna mig.

Helt.

Jag har så många ärr vid det här laget. Men antagligen inte mer än någon annan. Jag ska inte säg att det är så jävla synd om mig. Jag sjunker bara ner ibland. I samma hål. Och då skriver jag sådant här svammel. Hoppas ni står ut med det. Jag har också en tendens att självmant trycka på alla ömma punkter för att liksom göra mig själv lite extra illa.

Sentimentaliteten slår till. Alla kärlekar. Alla som betytt något. Ni finns omnämnda. Ni som gjorde ont, ni som jag sårade. Alla ni som jag önskat att jag aldrig träffar. Er som jag önskat att jag aldrig kysst. Ni som jag önskat att jag aldrig sårat. Förlåt, tack och dra åt helvete.

Treraderspoesi: Scenarion och händelser.

2010-01-30T12:45:00.002+01:00

Skriver nya ord varje dag,

om nya scenarion och händelser.
Men rör mig inte ett steg framåt.

Fröken L. Igen. Varje gång man tror att man nått över klippans kant så faller man ner för hela backen igen. Jag är så trött på att falla. Snart, snart så når jag över kanten. Jag lovar. Jag kommer närmare för varje gång. Snart är jag framme.

Ord: 2010-01-29.

2010-01-29T08:58:00.002+01:00

Jag tror att jag är förälskad i en imaginär bild av mig själv. Jag tror att det är den största anledningen till mitt förfall. Nu vet jag att jag mår så mycket bättre utan henne, utan någon av dem. Och min största hemlighet är och förblir att jag önskar mig ett annat liv.

Hjärta av glas.

2010-01-25T23:17:00.002+01:00

Jag tror att världen ser ner på mig.

Jag står på jordens scen och alla andra

har balkongplats.

De skrattar sig igenom

den grekiska tragedin

jag porträtterar.

Eller så gråter jag mig

igenom livets komedi.

Hänger ut min smärta offentligt

bakom en mask.

Förseglar verkligheten i en vas.

Bevarar realismen i mitt hjärta av glas.

Kanske lite mer surrealistiskt än det jag brukar skriva. Så fullt med symbolik så jag inte riktigt vet var jag ska börja. Den är ganska mångbottnad.

Fick en känsla av hur alla såg ner på mig. Bokstavligen och bildligt. Känner att jag är inte alltid jag, utan den rollen jag spelar är mer jag än jag. Det är svårt att beskriva. Känslan av att man inte känner sig själv längre kanske. Jag vet inte längre mina egna gränser, mina underliggande motiv till mina handlingar, min bristande moral. Det är som att någon annan styr mig. Jag sitter i baksätet och tror mig känna föraren men han är ganska oförutsägbar, har det visat sig.

Tragedin/komedin kan ha någonting med min teatraliska ådra. Inte bara för att jag svänger mig med stora och liknelser utan också för att jag älskar teater. Spela. Titta på. Engagera mig i. Det är också för att mitt liv är ganska tragikomiskt. Jag kan inte bestämma mig för vilken slags roll jag spelar. Det tycks ändras hela tiden. Och jag hänger inte med i svängarna.

Masken i dikten får väl utgöras av bland annat denna blogg. Jag lägger ut min smärta till alla att läsa. Förundras. Förlöjliga om de så vill. Men jag har en mask av anonymitet. Inget jag säger är kanske sant. Jag kanske bara skriver ord, för skrivandets skull. Kanske är jag inte en man i 20-årsåldern utan en medelålders kvinna med en glödande penna och för mycket fritid. Kanske bär jag en mask för att kunna vara mig själv.

"Förseglar verkligheten i en vas." och "Bevarar realismen i mitt hjärta av glas." är egentligen samma mening, men med lite olika ordval. Läs noga så kanske du uppfattar nyanskillnaden. Eller så finns den bara i mitt huvud.

Jag borde ge lektioner i hur man faller ner i samma hål igen och igen.

2010-01-20T15:11:00.005+01:00

Kan inte säga något logiskt.

Något som hjälper,

förklarar.

Följer mina instinkter

till ruinens brant.

Igen.

Vill inte ha dina svar.

Dina påståenden,

förklaringar.

Balanserar på kanten.

Skalar bort sansen

från livets banan

Tittar framåt,

så som jag alltid gör,

för att slippa se stupet.

Se på mig

som om du menar det.

Du är vacker,

så gråt inga tårar över mig.

Krossa mig och gå vidare

så ses vi en annan dag.

En annan natt.

Jag borde ge lektioner

i hur man faller ner i samma hål

igen och igen.

Borde sluta sukta efter destruktiva relationer. Borde kanske satsa på relationer som inte imploderar i mitt bröst, i mina händer. Eller bara sluta komplicera de få bra relationer jag har. Som Fröken V t.ex. Och kanske Fröken E. Eller bara alla relationer.

Sex komplicerar en hel del. Eller det beror kanske helt på relationen. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv och de som omgiver mig. Borde ta tag i mitt känsloliv och göra en tankekarta över det, men vet inte om jag kommer komma fram till något vettigt.

Och framförallt vill jag inte. Vill inte få det på pränt att jag är fruktansvärt dum i huvudet. Och att Fröken L, Fröken V, Fröken T, Fröken K och några till är för nära mig fortfarande.

Ska sluta med relationer. Ska sluta med sex. Ska sluta skriva bittra dikter om min vardag. Jag ska också sluta ljuga.

Enkelriktat.

2010-01-18T17:11:00.007+01:00

Vet inte om jag ska
skratta eller gråta
åt livets alla
slingriga vägar
och raka kurvor.Det är lite som en sitcom
utan skratten i bakgrunden
utan det förutsägbara slutet.

Ska nog sluta analysera
fundera, dissekera
alla möjligheter,
vägar.
Jag väljer ju ändå alltid fel
gör u-svängar
för att köra mot enkelriktat.

Det där med rim och reson är inte min grej helt enkelt. Fröken V. Härjar i mitt sinne. På ett märkligt sett. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av allt. Gör bort mig i varje steg. Varje steg leder mot tårar. Eller? Jag har ingen aning. Ska nog sluta tänka. Det skulle underlätta så mycket.

Förvirrande är det. Förvirrat.

Stuck on repeat: Frank Turner - A Decent Cup of Tea.

2010-01-16T20:06:00.002+01:00

I see her in the nightclubs, I see her in the bars,
At rooftop after-parties, or crammed into friends' cars,
And we talk about the weather, and how she drowns her pain in drink,
And I nod and never ever dare to tell her what I think.

Frank Turner - A Decent Cup of Tea (frank-turner.com/).

Jag kände mig själv innan jag blev känd.

2010-01-14T17:57:00.004+01:00

Du.
Jag kände mig själv
innan jag blev känd.
Du är inte så vacker
som jag tror att du är.

När du gråter
och tänker på läppar
som kysser dig i nacken
och ord och händer och blickar
och fantastiskt sex i timtal
har jag redan gått vidare.

Våra drömmar blev
översnöade (som min altan)
översvämmade (som mina kinder)
av det där som kallas
realitet,
eller verklighet för att vara
lite mer vardaglig,
lite mindre pretentiös.

Jag vill att du ska veta
att jag kände mig själv
innan jag blev känd.
Och att jag aldrig blir din
igen.
Du är inte så vacker
som jag trodde du var.

Inte skriven så specifikt som jag brukar. Inte riktat till en speciell person. Eller jo, alla speciella personer kanske. De som varit lite mer. De som fortfarande etsar sig fast, på något märkligt sätt. Dagar, månader, år senare. Jag saknar er, på något märkligt sätt, mer än jag vågar erkänna.

"Jag kände mig själv innan jag blev känd" är nog en sådan mening som inte många kommer förstå men som betyder extremt mycket för mig. Jag orkar inte riktigt gå in på hur många "lager" dem meningen har. För att förklara den skulle jag behöva göra en amatörmässig psykoanalys på mig själv, dela med mig av den och sedan skriva en mindre essä på ämnet. Vi släpper det.

Det är lite samma sak med "Du är inte så vacker som jag tror att du är/trodde att du var". Men den kan nog fler personer än jag relatera till. Den där känslan av hur man inser att en föredetta inte var så fantastisk som man tyckte då. Det har egentligen inte att göra så mycket med utseende. Eller kanske inte alls. Vacker är ett ord som rymmer så mycket mer än bara fysiska attribut.

Jag har en smärre hook-up på årstider, tycker de är fina att beskriva känslor och liknande med. Att altanen blev översnöad blir på så sätt inte bara en anekdot som kopplas till mitt verkliga liv, utan också en liknelse hur tyngd lagts på mig och inte borstats bort, i detta fall under vintern. Vidare lade jag in lite av min sarkastiska humor med "realitet, eller vardaglighet för att vara lite mer vardaglig, lite mindre pretentiös". Jag har nämligen en tendens att vara lite pretentiös i mina dikter, framförallt i mina ordval.

Många ord, känslor idag. En spännande dag där jag inte gjort någonting, men så fantastiskt mycket ändå. Spännande tider. På gott och ont.

Ord: 2010-01-14.

2010-01-14T14:29:00.003+01:00

I ain't gonna take it no more.

Vaknade och trodde jag var Jesus. Harry Potter. En zombie. En sångare. En kvinna. En apa.

This is the new world. The new music industry. The new me, the new you. The new us. This is how it ends. This is where we say "Cheers, see you later", but never do. This is it.

Jag går under jorden, för att aldrig kan nå dit jag vill. Vill inte kämpa för det. Tappar intresset. Vill bara få. Vill bara ta. Ta för mig av smörgåsbordet som kallas kärlek, karriär, lycka.

The beat of my heart makes your heart skip a beat. I'll never say please, again. You took all that was me. And spat it out. A pile of bones, an organ or two.

Jag tror. Nej det gör jag inte. Tro är för de svaga. Och jag är stark. Jag är så stark. Se på mig då. Jag gråter inte. Jag gråter aldrig. Jag ska aldrig mer gråta. Inte över dig. Inte över mig. Inte över någonting. Inte alls.

I'm not an alcoholic, I just drink a lot.

Jag luktar syre. Du suger in mig. Du luktar kväve. Jag suger in dig, du kväver mig.

Ur arkivet: Jag tror aldrig du kommer få veta att detta är vår låt.

2010-01-14T13:28:00.004+01:00

En stor, varm säng
i en stor, kall lägenhet.
Parketten i vardagsrummet sprack förra veckan
och lämnade ett gapande hål
som sakta kryper sin väg
mot sovrummet.

Och jag lyssnar på sången
du citerade då
(som för att fylla hålet,
kvicksanden som sakta slukar mig)
den doftar som rosor
och höstluft
och ditt fotogeniska leende
och smakar som tårarna
på bussen,
ersättningsbussen,
flyget,
flygbussen,
tunnelbanan,
hem till ensamheten.

Hålet stirrar på mig
så jag glor tillbaka
och gråter de tårar du aldrig får se
(aldrig får veta om)
och låter sången gå på repeat
som för att plåga mig själv
alltmedan iTunes skrattar åt mig.

Jag tror aldrig du kommer få veta att detta är vår låt.

2009-11-04. Fröken L, igen. Dock innan det började kollapsa. När jag kommit hem efter att ha hälsat på henne. Och lyssnade på samma låt, om och om igen, för att liksom inte släppa taget om det vackraste ögonblicket vi hade. Avstånd gör så ont.

Det blev inte hål på riktigt i parketten. iTunes får stå som en symbol för materialismens idioti. En mp3-fil som får mig att gråta. Det är så dumt, men ack så vanligt, så verkligt. Jag gillar hur hennes leende luktar och smakar. Det är ett sätt jag tycker om att beskriva saker på, hur något som inte smakar, luktar, låter kan göra det i minnet.

Hon fick aldrig veta att det var vår sång. Hon fick veta, när jag flåsade ut det under tårar, att det var vår vackraste stund. Jag tror hon grät då också. Men hon fick aldrig veta att det var vår låt.

Förrädiskt, föraktfullt.

2010-01-14T00:49:00.002+01:00

Jag är en slav för dina
lekar, impulser
Och bugar för dina fötter
varje dag.
Och rappen landar tyngre
varje gång.

Jag ska sluta plåga mig själv
så fort du slutar le
förrädiskt, föraktfullt.

Tänkte skriva något "mjukare", men som vanligt, så kunde jag inte. Jag skriver det som smyger sig in i den grå massa jag kallar för hjärna, allt annat vore att ljuga. Kanske inte den mest ärliga dikt jag skrivit. Eller, den är inte oärlig på något sätt, men jag känner mig inte riktigt så som jag beskriver. Jag har gjort det förut, ja. Jag håller eventuellt på att försätta mig en sådan situation igen. Men jag känner det inte exakt just nu. Men jag kände för att skriva det ändå.

Inte en så värst komplicerad dikt heller. Jag är en känslomässig masochist. Jag tenderar att sätta mig själv i situationer där jag bli trampad på och få ut någon slags njutning av det. Det är märkligt. Jag känner mig mer sedd under någons sko än när jag är själv. Jag är ganska störd, kanske jag bör tilläga.

I den snöklädda staden.

2010-01-10T23:28:00.002+01:00

I den snöklädda staden.
Är gatorna tomma
och siluetterna knappt synliga.
Det är så kallt
så andedräkten dansar
runt våra ansikten.
Som en mur
som hindras oss från att begå
de misstag vi begått förut
och kommer begå igen.

Varför envisas vi med att andas varandra i ansiktet
så nära så jag kan känna lukten av ditt hår
om vi inte kommer hålla händer igen?

Det är inte den kalla staden
eller vinden
som ger mig kalla kårar.
Det är känslan av dina blickar
och det där leendet jag trodde jag glömt.
Eller åtminstone begravt.

Jag vet inte riktigt vad hon vill. Vad jag vill. Vad vi håller på med. Kan bli katastrof, igen. Eller kanske inget alls. Jag kanske bara är ensam. Överanalyserar. Ser mönster på vit tapet.

Eller så kanske vi tänker samma tankar. Och vet inte vad vi ska göra av dem.

Vakna.

2010-01-08T14:45:00.002+01:00

Ska leta reda på den sista uns av ork jag har kvar
och försöka fånga mina drömmar med handen.
Aldrig mer göra det som andra vill
och bara somna till takten
av mina egna val
och misstag.

Vakna.

Står framför vad som verkar kunna bli ett ganska livsavgörande val(vilket domedagsliknande ordval för övrigt, jag kommer inte att dö, inte än). Gillar hur dikten "faller" nedåt och "samlas" under ordet: vakna. Jag tycker att det är kul att leka med formalian i texter, tycker det kan bli lite enformigt annars. Att vakna syftar inte till att vakna ur drömmen utan att vakna ur dvalan som hindrar mig från att nå min dröm.

Mycket händer, många ord samlas i mitt lilla huvud. Den som lever får se vart allt leder, så att säga.

Ensam sked.

2010-01-07T02:45:00.002+01:00

Vill ha sådan där kärlek
som bubblar i bröstet
ända ut i fingertopparna.
Sommarkärlek.
Som cider i kroppen.
Lite för söt,
lite för bubblig
(men man dricker den ändå).

"Ensam sked söker partner för att fylla ut bestickslådan"

Och vi skrattar åt ingenting
och bråkar om ingenting.
Lyssnar på musik som betyder allting
och ingenting.
Som ett diskotek i huvudet
av minnen
eller kanske förutspåelser.
Vi skrattar och delar med oss
av våra visioner
för att vägra se verkligheten i ögonen.

Vill ha sådan kärlek
där man blundar tillsammans
och skrattar tills man gråter
och gråter tills man skrattar.
Där regn är lika med paraply
och svårigheter är lika med möjligheter.

Att vara nykär. Eller kanske bara vara kär. Är kanske en av mina tydligare dikter. Vet inte om det det behöver förklaras mer. "Verkligheten" jag syftar på är svårigheterna att få kärleken att räcka till, det finns alltid saker som kommer emellan. Ibland själva kärleken i sig.

Försökte inleda med att skriva något lite lyckligare än jag gjort på senaste tiden, lite mer humoristiskt dessutom. Det gick ungefär halvvägs igenom, tills min cynism tog över igen. Men jag gillar den ändå, den är hoppfull. Det är något jag vill ha och inte något jag saknar. Det är lite svårt att förklara skillnaden, men den är milsvid. Eller så är det bara något jag själv känner. Har funnit ro i min singelsituation och trivs rätt bra med det hela. Är inte lika bitter längre. Det innebär dock det att det blir färre bittra dikter från min del. Men det kanske är bra att variera sig lite. Jag kan bli lite enformig.

Treraderspoesi: Celsius.

2010-01-06T20:49:00.002+01:00

Det är tjugo plus inne
tjugo minus ute
plus minus noll inuti.

Jag är ganska känslomässigt förvirrad. Eller bara förvirrad i allmänhet. Mycket att göra, för lite tid att göra det på och för lite motivation att ta tag i det. Det resulterar alltid i ord.

Hem igen.

2010-01-05T17:00:00.002+01:00

Kanske krockar alla våra intentioner
med våra ambitioner
och kanske borde jag
sluta försöka vara så mycket
på samma gång
som jag försöker att vara
ingen alls.

Kanske vill jag bara hitta hem igen.

Lite livskris kanske. Jag vet faktiskt inte. Det känns som jag inte alltid får plats att vara mig själv, samtidigt som det kanske är en inbillning och bara jag själv som hindrar för mig själv. Eller så är jag full av självömkan.

Jag tänkte på nyårsafton (inte ett nyårslöfte för jag gillar inte att lova saker jag inte håller) att jag skulle försöka skriva lite gladare texter. Får se hur det blir med det, jag har inte riktigt lyckats hitintills.

Stuck on repeat: Iko - Lost

2010-01-03T14:01:00.001+01:00

All that i have to say
All that i have to say
On this broken globe I miss you, OK?

All that I have to say is I needed you more than I knew
And it's all lost

Don't say it
Don't say it
Don't say those words, I can't take it.

Iko - Lost (myspace.com/ikomusic)

Snurrar.

2010-01-03T13:19:00.001+01:00

Snurrar runt i cirklar.
Som ett barn utomhus
i ett ösregn.
Tankarna vill inte finna sin plats,
slå sig till ro.
Och hur jag än vänder mig
så väntar en återvändsgränd.

Har funnit fel - igen.

Borde sluta engagera mig
känslomässigt.
Ett tag i alla fall.
Jag blir så yr
av allt snurrande.

Den där känslan av att snurra runt ute i ett ösregn. När allt bara blir streck och prickar. Så är det i mitt huvud just nu. För många tankar, för mycket känslor, för lite reson. Som vanligt fast lite mer förvirrat. Jag vill hitta någon fast punkt att fokusera på. Det skulle underlätta en hel del.

Treraderspoesi: Höstkvällspoesi.

2010-01-02T01:26:00.003+01:00

Jag är rätt svag för intesiva, smått humorstiska, talande poesi på några få rader, och ägnar mig gärna åt det. Kallar det personligen treraderspoeis, eftersom de ofta är just tre rader. Tänkte dela med mig av en sådan nu.

Taggarna utåt
Höstrusk utanför
Frost inuti.

2009-10-03. Ville förmedla känslan av när man når en gräns och inte orkar hålla skenet uppe längre. När all ork att kämpa, tillfälligt eller ej, tagit slut. Taggarna utåt för att försvara mig alltså, som en igelkott ungefär. Egentligen talar väl resten för sig självt. Det var höstrusk utomhus men jag var ännu kallare. Såsom man blir, distanserad, kylig, avståndstagande. När man inte orkar hålla skenet uppe.

Vacker.

2009-12-30T00:16:00.002+01:00

Vaknade och trodde jag var vacker
Tanken etsade sig fast
ända tills jag somnade om.
Och sedan var allt som vanligt igen.

Ett par ögon
såg rakt igenom mig
och sa att jag hade fel.

Nästa gång.
Vill jag inte somna om.
Det vore fint,
att vara vacker.
Bara en dag eller så.

Jag vet faktiskt inte. Självkänslan som lyser igenom tror jag. En helt okänd person som uppriktigt sa (utan intention att ligga med mig): Du är ju skitsnygg. Utan någon vinning. Det var fint. Vore finare om man kunde känna så själv, men jag kommer dit. Inom en överskådlig framtid tror jag.

Ur arkivet: Den blinda fläcken.

2009-12-27T17:35:00.003+01:00

Vi har ett problem utan någon synbar lösning
men vi kan väl möta det ödet tillsammans?
Det spelar liksom ingen roll hur du sliter
och drar
i ditt liv, som att det vore en antennsladd
bilden blir aldrig tydlig ändå
det är myrornas krig över hela livet
ditt och mitt
men om du ger upp så get jag upp.

Du tror att du bara skadar dig själv, men du skadar mig likväl.
Varför låter du mig inte förhindra det?
Vi kanske kan gråta bort sorgen
och skratta tills all smärta gömmer sig inuti i bröstet
som den blinda fläcken i ögonen.
Som bara märks om man tänker på det.

Jag tror att om vi blundar riktigt hårt
så försvinner allt
blodet och alla krav
och alla brustna hjärtan
och alla personer som inte älskat oss
för de vi är och kan bli.
Jag tror att om vi blundar tillsammans
kan vi gråta bort sorgen,
och skratta in det nya året.

2009-12-06. Något annat tema än kärlek för en gångs skull. Eller detta är väl snarare kärlek till en vän. Och sagda väns svårigheter. Det är så svårt att veta hur man kan hjälpa andra som mår dåligt. Eller rättare sagt, man kan inte göra så mycket. Och oavsett hur mycket man gör känns det som man gör för lite. Jag avskyr känslan av hjälplöshet. Det gör att jag mår dåligt över att andra mår dåligt. Ganska patetiskt, men likväl sant.

Som vanligt har jag slängt in lite symbolik, för att jag är cool och kan inte beskriva saker utan det. Jag gillar tanken på livet som en film och att "antennsladden" krånglar och gör bilden otydlig. Vidare är stycket om den blinda fläcken ganska talande för hur jag själv hanterar oro och smärta. Jag vet inte om alla fungerar så men med distraktioner omkring mig klarar jag mig alldeles utmärkt (och fasaden av att jag klarar mig byggs upp). När jag är själv raseras allt dock.

Jag gillar framförallt det sista stycket med "alla personer som inte älskat oss för de vi är och kan bli". Det betyder mycket för mig. Kanske de inte kommer att betyda något för någon annan som läser det, men jag skriver om vad som är viktigt för mig, inte andra.

Jag ljög inte.

2009-12-23T15:58:00.002+01:00

Jag ljög inte.
Inte ens när jag sa:
Jag har aldrig känt såhär
för någon förut.
Det lät kliché
men var inte mindre sant för det.

Jag ljög inte.
Du sa att du förstod
vad jag menade.
Och jag trodde min passion
kunde bära oss båda.
Jag trodde, hoppades,
önskade, ville så gärna.
Att jag skulle räcka till.

Jag ljög inte.
Men det betyder inte
att jag kommer gråta mig själv
till sömns fler nätter nu.
Du kommer se på fyrverkerierna,
skratta in det nya året,
med en en ny kille.
Men jag vägrar sörja dig mer.

Jag ljög inte,
det är lika sant idag
som då.
Men hade du känt
som jag.
Hade 2010 varit vårt år
och inte ännu ett tillfälle
att försöka dricka bort
klumpen i halsen.

Fröken L ska fira nyår med hennes nya jag. En högtid vi skulle firat tillsammans. Det är ju kul när det går bra för andra.

Jag orkar verkligen inte känns såhär längre. Jag ljög inte när jag sa att jag aldrig känt såhär för någon förut. Hon svarade att hon var kär i någon annan. Jag orkar verkligen inte känns såhär längre. Jag vägrar sörja henne mer nu.

Ur arkivet: Blodiga händer och allt

2009-12-20T22:44:00.004+01:00

Jag blöder från nagelbanden
av alla arga brev, dikter och sånger
jag skrivit till dig
om dig, mig och oss
eller hur du behandlar mig.

Men varje gång
jag skrivit klart
plåstrar jag om såren
så du inte ska se.
eller så du ska se plåstren.

Jag tror jag blundar så här hårt
för att jag vill att du ska sluta blunda
och se allt som är jag
blodiga händer och allt.

2009-11-15. Skrevs under mitt distansförhållande med Fröken L. Jag hade så mycket att säga till henne som jag aldrig sade för att jag var rädd att förlora henne. Det allra mesta handlade om att jag kände mig bortvald, vilket är en ganska dålig förutsättning i ett förhållande. Symboliken av blodiga händer är ganska talande för den känslan, dels att händerna är så pass synliga så att vem som helst som ser på dig bör se det. Och att det är fruktansvärt handikappande att ha skadade händer.

Ville fånga den väldigt tvåsidiga situation jag satt i då. Dels ville jag visa att hon gjorde mig illa och inte "såg" mig. Dels ville jag att hon skulle förstå det själv. Det är också det jag försökt förklara med delen om plåster. Det här att man säger och gör en sak, för att man vill göra det motsatta.

Det sista stycket är kanske det mest talande. Jag blundade så hårt för situationen för att inte tänka på det och hoppades att hon skulle förstå det hela. Det gjorde hon inte riktigt.

Någon sade.

2009-12-20T17:16:00.002+01:00

Vill krossa ångesten
tillsammans med min
tomma, mörka lägenhet.
Vill måla de svarta väggarna
med knytnävarna,
blodröda
av en smärta jag kan hantera.

Väljer bort hemmet
och ger mig ut i den vita
Stockholmsnatten
Med en flaska som sällskap
vi har ensidiga samtal
men allt är bättre än en tom säng
och ett huvud fullt av dina kyssar.

Någon sade:
Hellre älska och förlora
än att inte älska alls.
Jag slog henne i ansiktet
och fimpade min cigg
i hennes handväska.

Att hantera fysiskt smärta är så mycket lättare än psykisk smärta. Att döda sig långsamt med alkohol är förvånansvärt lugnande. Speciellt när det kryper i kroppen när man är hemma. För övrigt avskyr jag när folk ska säga smarta saker såsom: Det går ju över i alla fall. Det vet jag redan, men det betyder inte att det gör mindre ont nu. Idioti.

Ur arkivet: Neonljus och robotbeats.

2009-12-20T16:27:00.005+01:00

I neonljuset

Är du grön men vacker

som aldrig förr

Och jag rör mig

I takt till robotbeats

teknoligisk, runt dig

Och den torra lukten

av effekthöjande rök

får mina ögon att tåras

Dina, nu rosa, händer

hittar mina kinder

torkar bort tårarna

Och dina läppar hittar mina

Och vi målar nya färger

i neonljusets strålkastare

Skriven: 2008-11-30. Tänk dansgolv. Blinkande lampor och en röra av färger. Tänk Daft Punk - Technologic. Addera Fröken V. Eller bara all kärlek som uppkommer på ett dansgolv. Vidare är jag svag för färger som symbolik. Att "måla nya färger" är en känsla som jag inte riktigt kan beskriva bättre än så. Känslan man får av att bli kysst av någon som man inte kan sluta tänka på.

Kalendrar, spindelväv, cirklar.

2009-12-19T10:22:00.005+01:00

Bryter ihop och börjar om
packar alla mina brustna drömmar
och mitt ömmande hjärta
i en lappad kappsäck
(som kallas typ "kropp")

Kalendern byter aldrig dag
om man inte bläddrar
och går vidare
så tiden står still
trots att spindelväven växer
i hörnen av min tomma säng

Går runt i cirklar
och tankarna håller mig
vaken om natten
Vill vara något vackert
för någon
(eller bara för mig själv)
igen
Vill hitta något älskvärt
i mig själv igen
den där gnistan du tog när du försvann

Jag kommer kanske aldrig lysa igen
och om jag, mot förmodan, gör det
är det varken din förtjänst
eller något du kommer få veta om
Den rätten avsade du dig
redan när du krossade mig
med det där jag trodde var kärlek.
Du förlorade rätten att älska mig
långt innan du sa farväl.

Så håll hårt i din kalender
och ditt röda armbandsur
och alla andra små fåniga ting du har
för att mäta den tid som jagar dig ständigt
runt i cirklar och får ditt hjärta
att slå alla de extra slagen
som kallas panikångest.
Jag kommer aldrig vara den
som håller om dig
och stöttar dig när pulsen
slår sönder ditt sinne.
Jag kommer aldrig frysa tiden för dig
igen.

För den som lyssnar mycket på Bright Eyes blir vissa av liknelserna väldigt bekanta, då klockor, kalendrar, cirklar är vanliga liknelser som de använder. Skulle försöka använda andra men de är så galet bra, så det gick inte.

Vet inte om det är så mycket mer som måste förklaras. Första stycket syftar till den första känslan när man bryter upp ett förhållande, andra till fenomenet att tiden har en tendens att stå still och röra sig fruktansvärt snabbt när man mår dåligt. Det tredje stycket är mest ett bevis på min egna, dåliga självkänsla. Jag har svårt att känna mig älskvärd, i en sådan här situation. Det fjärde stycket syftar till hur krossad man kan bli av att älska någon som inte älskar en tillbaka. Och till insikten att hon inte är personen som får trösta mig när jag mår dåligt, inte längre. Det femte syftar till Fröken L:s ständiga hets kring tid. Den jag försökte dämpa, för att sänka hennes stressnivå. Den jag inte kommer finnas där för att dämpa längre. Och inte heller plocka upp bitarna av en människa när hon faller.

Resväska.

2009-12-17T23:34:00.003+01:00

Gör det jag är bäst på.
Avsäger mig all självrespekt
och byter ut det mot självömkan.
Blandar ihop dikt och verklighet
alkohol och vita tabletter
förälskelser och ansiktslösa ligg.
Det är skönt när allt är som vanligt igen.

För det är ju inte som att du
förändrat något essensiellt
inuti mig.
Som inte går att återställa
med berusningsmedel,
skrönor och sex.

Det är ju inte som att jag
inte kommer att bli mig själv.
Det är bara att jag
inte riktigt är samma jag
som förut.
Lite som en resväska,
som får nya repor
för varje resa.

Denna dikt är en slags reaktion mot att jag, relativt nyligen blivit singel, igen. Denna gång från Fröken L. Därför återgår till mitt vanliga beteende fullt av alkohol och ensamma nätter. Det andra stycket är uppenbart ironiskt, vilket borde förklaras i det tredje stycket. Ville få med känslan av att man aldrig blir densamma som innan ett förhållande. Nya insikter och nya ärr. Liknelsen med en resväska fick summera det (jag skyller det på alla resor jag gjort med sådana "hårda" resväskor som väldigt lätt repas). Återigen, en viss mån av ironi, eftersom jag repade min väska när åkte och hälsade på henne.

Välkommen.

2009-12-17T23:28:00.000+01:00

Ett slags välkomst-inlägg. Ja...

Här ska texter, tankar, idéer och liknande läggas ut. Jag skriver mycket. Väldigt mycket. Texter, dikter, noveller, romaner, manus. Sådant kommer att publiceras. Mest, givetvis, för min egen skull, men förhoppningsvis hittar man någon som gillar texterna som inte hade hittat mig annars. Publicerar det mesta på www.haket.com under namnet Parodi, men det kräver registrering så nu försöker jag nå ytterligare några själar. Om jag plockar något "Ur arkivet" kommer det antagligen därifrån. Annars kommer det mesta publiceras simultant.

Ni kan kalla mig M. Jag skriver för att hålla mig frisk i den där grå massan som kallas hjärna. Eftersom förutsättningarna i sagda grå massa närmast kan liknas vid någon permanent boende på en anstalt skriver jag också för mycket för allas bästa. Eller så skriver jag för lite för allas bästa. Jag vet faktiskt inte säkert. Du är välkommen att bilda din egen uppfattning.

Vissa texter kommer du förstå, andra inte. Jag är inte säker på att jag förstår alla själv. Jag tror inte alla är menade att förstås. I alla fall inte om du inte känner mig, i det där riktiga, icke-virtuella, livet. Jag tycker om symbolism och absurda liknelser. Och robotar.

Välkommen.